Diagnos 9.11.2015

En vecka väntade vi på svar, och var även förberedda även på det värsta. Måndagen 9.11 stannade jag hemma från jobbet, då jag visste att dom skulle ringa. Ville inte vara med nån egen patient och ursäkta mig för att ta emot ett samtal som i vilket fall som helst skulle utlösa en känslomässig reaktion. Dom ringde på morgonen och sa att jag skulle komma och träffa läkaren och ta med en anhörig. Då visste vi att nyheterna inte kan vara bra.

Läkaren gick direkt på sak och berättade att det är en elakartad tumör; "nielurisasyöpä" tonsillcancer. Att det finns cancer man dör av och dethär är inte en sådan. Denhär behandlas och vårdas. Sånthär är livet emellanåt." Läkaren var sympatisk och saklig. Hon berättade att denhär sortens cancer är ovanlig på unga kvinnor - typisk för äldre alkoholiserade rökande män... Ifall det blir operation, sker det redan på fredagen.

Sjuksköterskan som var med, kommer att vara min kontaktperson som jag kan texta eller ringa när som helst. Kommer att gå på kontroller här hos domhär två i 5år.

Sjukledighet fick jag till årets slut och enligt läkaren ännu längre. Vi började inte gråta - det var för stort. Lite snyftade jag då jag berättade att våra pojkar är 5 och 7år. "Vad ska bi berätta åt dom?". Jag fick några tider bokade och så for vi hemåt. For via laboratoriet och biblioteket, tänkte att vi skulle låna en bok för barnen.

Hemma började jag telefonrumban. Det var svårt och sorligt att berätta och grät varje gång. Ringde min mamma, min pappa, mina bröder och talade med mina allra älskade vänner Nadine, Saga och Anna. Tungt. Meddelade ännu ett par kompisar via textmeddelande. Meddelade kompisgäng via fb som "mammagänget", gamla arbetskompisar "Riga-jengi" och gamla arbetskompisar "Akuutti-jengi". Till jobbet meddelade jag diagnos och att jag fått sjukledigt till årets slut. Alla samtal och meddelanden var en otrolig tröst. Vid varje meddelande och samtal grät jag - vilket var bra. Fick så mycket tröst och kämpande och är otroligt tacksam över det.

BARNEN
Till barnen 5- och 7år berättade vi att läkaren nu sagt att knölen ska bort. Vi använde inte ordet c. Åtminstone 7-åringen vet vad det betyder och kopplar ordet med döden (vilket ju dom flesta gör). Berättade att jag kommer att få så starka mediciner att jag kommer att vara sjuk, ligga i sängen, kanske spytta, kanske ha diarré och all mat kommer att smaka paff. "Ok, kan jag få ketchup", var barnens reaktion. Härligt hur deras här och nu får en själv att också tänka mera i dom banorna. Den äldre frågade sen varför jag har tårar i ögonen? "Att veta att man kommer att bli sjuk, ja spy- och magsjuka och inte känna smak av karkki känns ganska tråkigt". Vi som hade tänkt att den äldre inte vill åka till innebändy på kvällen, utan skulle bli orolig, fick bråttom att åka iväg. Jag åkte med honom, som vanligt, och det kändes bra.