Stöd och tacksamhet

Började morgonen med att dammsuga kl. 8.45 - vad som helst för att inte behöva äta. Som förr i tiden då man skulle läsa till tent. Tvingade i mig en bit, hällde påsmat i slangen och körde till min kompis Catrin. Där gick vi längs med stranden på en lång promenad och pratade och pratade. 

Catrin är också en av dom som varit ett stort stöd. Som vink till anhöriga och vänner till människor som går genom nåt tragiskt som en sjukdom eller kanske en skiljsmässa; stort stöd är redan nåt så lätt som ett textmeddelande nu och då. "Hur mår du?" "Du är i mina tankar!" Att man visar att man bryr sig. Det värmde alltid hjärtat i smärtan och utmattheten att på telefonen se att man fått ett meddelande - nån har tänkt på mig! Men människor är olika och det respekterar jag. Nån tänker att hen "inte vill störa", fast även hen tänker på mig lika mycket, men det känner ju inte den som är sjuk lika bra - det är inte stöd. Och för nån annan kan det vara för mycket i den livssituation man är i, att man inte bara kan deala med nån annans sjukdom eller annan kris och ge stöd just då. Jag är så lycklig att jag har så mycket vänner och bekanta - och min cancer har inte varit en hemlighet. Mina nära vänner har såklart stött mig otroligt mycket, och alltid kommit åkande om jag önskat. Det har varit en otrolig trygghets känsla att ha dom, min familj och mina föräldrar så nära. Det intressanta var att man inte alls kunde tänka sig vem av ens bekanta som överraskade stiger fram och aktivt stöder, som tex. min relativt nya arbetskompis Hanna har under hela resan textat mig aktivt och gett mig stöd, likaså Catrin och Jessica.