Första strålbehandlingen

Idag började min countdown på 35 gånger strålning. Alltså 34ggr kvar.

Hade tid kl 12.30 men for dit med bil redan till 11.30 för jag skulle på blodprov innan. På vägen i bilen tårades mina ögon flera gånger. I labbet var ingen kö, så var färdig redan 11.45. 

STÖD OCH VERTAISTUKI

I aulan i cancerkliniken har cancerförbundet ett rum. Gick dit, för jag vill ha en brochyr för anhöriga åt min man. Sköterskan satt i rummet och talade i telefon med nån patient och jag gick in och titta på brochyrer. En "gubbe" i 50-års åldern kom in och frågade sköterskan om rehabiliterings kurser. Jag stod bakom brochyrställningen och grät medan jag såg på brochyrer för familjer och barn. Mannen satte sig ner, dom såg att jag grät och vi började prata medan sköterskan helatiden hade sin hand på min axel. Jag berättade att jag har första strålningen om en halv timme och första sytostaterna imorgon. 

Mannen berättade att han för 6 år sedan fått 3 månaders livstid, haimasyöpä. Hans pojke var då 4 år. Han berättade att vården här är superb och jag ska bara göra exakt som dom säger och lita på det.

• Behandlingarna ges så starka som min kropp bara tål och min uppgift är att hålla mig i skick så dom kan ge kraftig vård. 
• Jag ska lita på vården.
• Jag ska äta och ta medicin för illamående hellre i onödan än för sent. Varje måltid är viktig. 
• Jag ska röra på mig så gott jag kan. 
• Och jag ska ha vänner och familj nära. 

STRÅLNING countdown nr 35

Så träffade jag min mamma i aulan. Tur att jag ändå bad henne med. Vi hittade rätt ställe i källaren och satt och småpratade en stund. Så var det min tur. Sköterskan ledde mig till en omklädnings koppi där jag klädde överkroppen bar. Efter det tog tre sköterskor emot mig vid strålningsmaskinen. Där lade jag mig ner, sköterskan berättade vad som kommer att ske, och masken spänndes fast över ansiktet. Där låg jag med ögonen fast ca 15 minuter medan radion spelade rockabilly.

En bild på masken & strålnings maskinen: http://katrintorsen.blogg.se/2013/july/jag-o-mina-polare-7-veck-framat.html#trackback

Efteråt satt jag en stund med en ung sjuksköterska, yngre än jag. Hon berättade att halsområdets behandling är den tyngsta och tuffaste av alla behandlingar. Det är pga slemhinnorna och allt strålningen gör där. Varje dag kan jag tala med vilken sköterska som helst om jag har nåt att fråga. Hon ansåg att jag kommer att vara okej i 2-3 veckor. Sen kommer jag sakta men säkert att bli sjuk och få värkar på halsområdet. Jag vägdes, och borde såklart inte gå ner i vikt, ca 59kg tycker jag det var nu.

Efteråt gick vi med mamma på lunch till Drumsö Persilja - gott. Konstaterade att det är bäst att inte för mycket tänka på det kommande och oroa sig över hur sjuk jag kommer att vara - det går som det går, det går inte att påverka just nu. Bäst att ta en dag i sänder och vara glad för var dag som jag mår bra. Så for jag efter 5-åringen från dagis, medan 7-åringen for till sin kompis.