Kunde konstatera att vikten inte mer är en obsession, som den var ännu senaste gång. Och att ätandet nog går framåt, kan tex. nu äta tomat och drack rosé igår. Ätandet är nog ännu en "börda" och skulle gärna istället ta ett piller om det var möjligt, men maten tar nog lite mindre tankeutrymme i hjärnan än senast.
Hon konstaterade också att hon inte är så säker på att jag behöver en psykolog (vart jag fått en remiss). Vi kom dessutom underfund med att remissen går till HUS psykiatrins konsultation poliklinik, och jag jobbar ju inom HUS psykiatri och känner dom som jobbar där. Jag hade tänkt mig att psykologen skulle ha varit från Cancerkliniken eller Korva-, nenä-, kurkkukliniken med fokus på sjukdomen, men nu är jag nog inte så säker mer på vad jag vill eller behöver för känner mig inte psykiskt ostabil. Familjeterapeuten sa att alla känslor jag känt under resan, som rädsla, sorg, ångest, hjälplöshet osv är helt naturliga då man går igenom en cancerbehandling som dethär, jag har reagerat normalt och är inte enligt henne en "psykiatrisk patient". Vi konstaterade att jag ju kan tala om saken med arbetshälsovården, som är en neutral instans, om det känns att det behövs. Men allt har ju gått bra och som det skulle, så kanske det är onödigt att desto mer gräva i det. Vertaistuki är det som jag skulle behöva allra mest, kunna diskutera om tips på mat och få höra hur munnen mår efter två eller sju år. Satte en önskan till Suomen Kurkku- ja suusyöpäyhdistys ry om at dom skulle bilda en sluten fb-grupp för diskussioner. Dom gillade idéen och lovade göra det.
Vi fick ännu en tid till familjeterapeuten för "jälkitarkastus" i september. Måste nog än en gång konstatera hur bra HUS/HYKS är.
