Sista kontrollen

Konstigt, tomt, sentimentalt, tungt, utmattande. Så känns det nu här på café Ursula. Fyra års kontrollen är nuförtiden den sista i fråga om den cancer jag hade. Kontrollen var känslofylld och inte utan tårar heller denhär gången, då jag träffade min läkare och sjuksköterska för sista gången. Är otroligt tacksam för deras inställning och attityd och passion för var de jobbar med. Det har varit ett stort stöd för mig och hjälpt även mig ha rätt och positiv attityd. 

Då jag fick min diagnos frågade jag aldrig om tumören var stor/liten, om den spritit sig mycket/lite - och är tacksam för att det inte automatiskt berättas. Jag var rädd för att höra att den är ”stor” eller ”allvarligaste graden”. Den är ändå vad den är, viktigast är slutresulratet. Det att jag vet ändrar inte på nåt annat än att jag eventuellt får mer ångest - för om den var väääldigt liten skulle dom nog säga det. 

På internationella forum har jag märkt att folk alltid skriver vilken grad cancern var då den hittades. Jag kände att jag först nu var redo att höra det, och frågade. Min läkare berättade att det forskats mycket även sen jag fick min diagnos, och nuförtiden vet man att hpv-virus orsakad tonsillcancer reagerar väldigt bra på vården. Då jag fick min diagnos 2015 skulle min cancer ha varit gradus IV, men sen år 2017 klassas den som II. Man vet nu att denhär sortens cancer skulle kunna behandlas mycket mildare med samma resultat, men vården i Finland är konservativ och patienter har inget emot att överskötas, så det kommer att ändras långsamt. 

Men jag mår alltså bra och är såklart lättad över att denhär resan slutade såhär. Dethär tåget har kommit till ändstationen, där det ser bra ut. Lifvet är gött och idag tas min diagnos bort från mina papper. Min saliv är inte som förr, men jag är van med det. Munnen blir inte mera kruttorr, men måste fundera på matens konsistens/ torrhet samt svälja koncentrerat så att allt går ner i rätt hals. 

Denhär resan slutar här - tack! 

💗💗💗