Idag hade vi tid till familjeterapeuten på cancerkliniken, och det var jätte bra som vanligt. Vi talade denhär gången mest om mitt ätande. Berättade hur det står till; äcklas av mat, smaksinnet dåligt, munnen har äcklig smak, munnen är torr och konsistens känns äckligt i den. Att jag huvudsakligen äter via peg-slangen (2st påsar/dag). Äter nåt smått vid varje mål (soppa/ yoghurt) och fyller sen efteråt på med slangen. Vill komma upp till min vikt innan jag ger upp slangen.
Konstaterade att fysiska hinder inte finns; kan svälja och tugga utan smärta. Inte frukter och grönsaker (utom banan och gurka), för det svider, men mycket annat. Hon konstaterade att vikten inte kommer att gå upp mha apoteksvätskorna, utan normal mat (annat än soppa). Hon konstaterade att mitt problem ligger mellan öronen. Hon jämförde min situation med en baby som ska börja öva äta fast föda. Babyn vill ha flaskan/bröstet, för den är van vid det och det är så mycket lättare. Men som vuxen vet man att babyn måste vänja sig vid mat och lära sig äta. Nu ska jag bara hårt bestäma mig för att mjukt göra det; tex att jag får använda peg-slangen varannan dag. Min man har nog sagt helt samma sak, men det är skönt för oss båda att en utomstående tredje part tar ställning till vår situation. Nu gäller "just do it", hur oträvligt och äckligt det än är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad roligt att höra från dig!