Beröring

Läste idag artikeln "7 tärkeää asiaa, joita suuret menetykset opettavat" och kände igen fler av dom i mig.

Iom min sjukdom har jag insett beröringens kraftiga betydelse och inverkan. Många gånger har en lång, varm, lugn kram av min man hjälpt ångesten. Det andra har varit beröring av personal, och dess starka inverkan. Själv jobbar jag inom sjukvården (psykiatrin) och allmänt rör inte personalen patienterna (man skakar ju inte ens hand mer nuförtiden). Jag väntade mig alltså ingen beröring, men fick det vid flera tillfällen. Blev överraskad varje gång och det gav mig alltid styrka och lugnade.

Då jag skulle in på PEG-slangens operation och började gråta, var sjuksköterskorna härliga och pajade min rygg och höll sen en hand på axeln då jag låg på operationsbordet. Det var tröstande och lugnande.

Smärtsjuksköterskan var härlig och gav alltid en stor kram då jag skulle hem efter vår träff, vilket gav kraft och kämpande.

Min sjuksköterska på Kova-, nenä-, kurkkuklinikka sätter ofta en hand på mitt knä eller axel. Kommer speciellt ihåg då jag nu senast vid undersökning igen fick kameran in genom näsan till halsen, vilket var jätte obehagligt och tar lite ont. Jag satt i stolen och klämde fast ögonen. Då satte hon i ett skede sin hand på min axel och genast slappnade jag lite av och kände att jag bra orkar en minut till.

Jag tänker definitivt komma ihåg dethär i mitt jobb och föra det vidare till kolleger.