Pojkarna har tagit och tar det hela jätte fint. Dom ropar fortfarande nästa lika mycket på mig, men accepterar att jag inte kan svara (rösten) och oftast inte kan komma (äter). Dom har humöret uppe - och håller mitt humör uppe! Dom frågar inte just nåt om sjukdomen, frågar tex. inte om jag har ont, men ibland kanske "spydde du?", ifall dom hört.
En kväll grät 7-åringen lite över att jag inte kan läsa saga, vilket verkligen är jätte tråkigt!! Annors accepterar dom fullt också att jag måste vila och inte kan komma med på saker dom gör. Vår 5-åring väntar innerligt på att SEN få visa mig hur fint han kan skrinna.
Om man absolut vill hitta nåt hur pojkarna reagerat är 7-åringen mer gråtfärdig än annors, han förstår mer än 5-åringen och är nog ledsen, orolig och sörjer ibland över situationen och att det räcker så länge. Medan 5-åringen, som är "mammas pojke", blivit mer duktig och vill mest leka med pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad roligt att höra från dig!