I min primärfamilj skaffade vi vår hund efter att min mamma blivit frisk från cancer. Det skulle kännas för mig som en belöning och en symbol för att livet går vidare.
Vi är inte ännu helt ense med min man om denhär saken. Främst är det storleken som är ett dilemma. Min man känner att han vill ha en hund som är "koiran kokoinen", dvs över knäet och helst en stor en. Medan jag känner att hunden mest blir på mitt ansvar och sköts av mig - och jag vill komma lätt undan och ha en liten som man lätt kan ta med, ha i famnen, inte behöver långa lenkkin i dåligt väder och inte behöver nån hobby. Det viktiga är personligheten och allt det positiva hunden ger familjen.
I min primärfamilj hade vi två Australienska terriers. Dom är härliga familjehundar; bra med barn, lossar inte hår, pälsen behöver ingen extra skötsel, är nöjda med kort promenad om det regnar, lekfulla, kan hållas lös och hålls med flocken på lande. Min önskehund är en helbrun australisk terrier. Den påminner om norwichterriern, men är lite högre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad roligt att höra från dig!