Ungefär i september märkte jag att halsen var lite svullen på vänstra sidan. Tänkte att jag kanske håller på att bli sjuk, men konstaterade att jag underligt nog inte hade ont i halsen. Läget fortsatte och den blev lite större. Googlade i nåt skede "kaula patti", där det rekommenderades att kontakta läkare om man är över 40år.
HÄLSOSTATIONEN
fre. 16.10
Gick i oktober till läkaren på hälsostationen. Hon kunde inte säga vad det skulle kunna vara. Skickade mig vidare till ultraljud och till laboratoriet på "koko verenkuva".
ULTRALJUD fre. 23.10
Nästa vecka på ultraljud. Läkaren gjorde undersökningen. Försökte fråga vad hon såg, men hon ville inte säga nåt eller överhuvudtaget tala med mig. Sa barskt att det är "imusolmukkeen suurentuma" och måste undersökas vidare. Måste tas en provbit med nål, men den kan hon inte ta för hon har endast "ohutneula". Då jag gick ut tryckte jag på den sura gubben för respons. Kände mig så skit, som ett objekt som undersöks och inte en människa.
Gick till bilen och googlade "imusolmukkeen suurentuma" och screenen fylldes med cancer, cancer, cancer. Var i chock, satt och darrade, kunde inte röra på mig, grät lite. Kunde inte tänka klart: ska jag tillbaka till jobbet som ingenting? Ska jag hem? Ska jag ringa nån? Vart ska jag köra? Kan jag köra?
Efter ca 45min i bilen körde jag till jobbet. Parkerade och ringde sedan min man. Började gråta och berättade om vad jag läst i google. Min man blev i chock och kunde inte trösta mig eller säga nåt. Slutligen konstaterade vi att jag inte ska gå till jobbet utan köra hem.
Ringde min mamma och grät, vilket lättade. Hon var realistisk och konstaterade att saken nu undersöks, vi kan inte påverka det och snart vet vi vad det är. Ringde också Nadine och hon berättade om en liknande upplevelse efter knöl i bröstet - men det visade sig senare att det inte var nåt. Textades med Anna. Min mamma föreslog att jag skulle titta på Kanta.fi. Hittade laboratorieresultaten, och dom var helt normala. Ringde också Marika som är läkare och hon berättade dock att tex. cancer inte alltid syns i blodprov. Efter samtalen kände jag mig i alla fall lugn och var helt okej då min man kom hem med pojkarna.
Nästa dag hade jag födelsedagskalas med Anna, Naccu och deras familjer. Hade inte ångest utan var på toppen festhumör.
HÄLSOSTATIONEN må. 26.10
Hälsostationens läkare ringde på måndagen och sa att hon sätter remiss till HUS Korva-, nenä-, kurkkutaudit, där saken undersöks närmare. Efter nån dag ringde dom redan och gav en tid.
HUS ERIKOISSAIRAANHOITO må. 2.11.2015
På HYKS (som också är min arbetsgivare) kändes det genast bra och tryggt - inte så "liukuhihna" som på stadens sida. Fin läkare och sköterska och jag kände genast att jag var i dom bästa händerna. Läkaren tog genast själv där prover - istället för att skicka mig vidare på dom. Hon tog en provbit med nål utifrån och så bedövades halsen och hon skar loss en bit inifrån halsen (som jag såg dinglande då hon tog ut den).
Så var det att vänta på svar.
Gick i oktober till läkaren på hälsostationen. Hon kunde inte säga vad det skulle kunna vara. Skickade mig vidare till ultraljud och till laboratoriet på "koko verenkuva".
ULTRALJUD fre. 23.10
Nästa vecka på ultraljud. Läkaren gjorde undersökningen. Försökte fråga vad hon såg, men hon ville inte säga nåt eller överhuvudtaget tala med mig. Sa barskt att det är "imusolmukkeen suurentuma" och måste undersökas vidare. Måste tas en provbit med nål, men den kan hon inte ta för hon har endast "ohutneula". Då jag gick ut tryckte jag på den sura gubben för respons. Kände mig så skit, som ett objekt som undersöks och inte en människa.
Gick till bilen och googlade "imusolmukkeen suurentuma" och screenen fylldes med cancer, cancer, cancer. Var i chock, satt och darrade, kunde inte röra på mig, grät lite. Kunde inte tänka klart: ska jag tillbaka till jobbet som ingenting? Ska jag hem? Ska jag ringa nån? Vart ska jag köra? Kan jag köra?
Efter ca 45min i bilen körde jag till jobbet. Parkerade och ringde sedan min man. Började gråta och berättade om vad jag läst i google. Min man blev i chock och kunde inte trösta mig eller säga nåt. Slutligen konstaterade vi att jag inte ska gå till jobbet utan köra hem.
Ringde min mamma och grät, vilket lättade. Hon var realistisk och konstaterade att saken nu undersöks, vi kan inte påverka det och snart vet vi vad det är. Ringde också Nadine och hon berättade om en liknande upplevelse efter knöl i bröstet - men det visade sig senare att det inte var nåt. Textades med Anna. Min mamma föreslog att jag skulle titta på Kanta.fi. Hittade laboratorieresultaten, och dom var helt normala. Ringde också Marika som är läkare och hon berättade dock att tex. cancer inte alltid syns i blodprov. Efter samtalen kände jag mig i alla fall lugn och var helt okej då min man kom hem med pojkarna.
Nästa dag hade jag födelsedagskalas med Anna, Naccu och deras familjer. Hade inte ångest utan var på toppen festhumör.
HÄLSOSTATIONEN må. 26.10
Hälsostationens läkare ringde på måndagen och sa att hon sätter remiss till HUS Korva-, nenä-, kurkkutaudit, där saken undersöks närmare. Efter nån dag ringde dom redan och gav en tid.
HUS ERIKOISSAIRAANHOITO må. 2.11.2015
På HYKS (som också är min arbetsgivare) kändes det genast bra och tryggt - inte så "liukuhihna" som på stadens sida. Fin läkare och sköterska och jag kände genast att jag var i dom bästa händerna. Läkaren tog genast själv där prover - istället för att skicka mig vidare på dom. Hon tog en provbit med nål utifrån och så bedövades halsen och hon skar loss en bit inifrån halsen (som jag såg dinglande då hon tog ut den).
Så var det att vänta på svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad roligt att höra från dig!