Funderingar & känslor

Alla kommenterar att jag är så lugn och på gott humör - och det är jag. Jag tänker att det är det bästa jag kan göra och känna. Att gråta eller flippa hjälper inte situationen. Såhär är det nu bara! Dethär är vår situation! Varför det händer mig? osv hjälper inte, tårar hjälper inte. Det är bara att ta sig igenom dethär - annat kan jag inte. Dethär tåget kan inte stoppas, men det kommer fram nån dag och då är denhär resan över. Jag sparar mina tårar för dagar som säkert kommer att komma; dagar då jag känner att jag inte orkar mer eller dagar då jag vill ge upp. Vi får se sen. Nu är jag glad för varje dag jag inte är så sjuk ännu.

Ofta far mina tankar i domhär banorna:

Förlossning

Känner ofta att vänta på att behandlingen ska börja känns lite samma som att vänta på första förlossningen. Magen är öm och man vet inte i vilken ställning man ska sova. Det är svårt att få på skorna. Helt samma har jag nu med peggyn. Man väntar på nåt som man inte kan inbilla sig hur det är, nåt som kommer att innebära smärta och risker. Och man kan inte inbilla sig hur livet är efter det, på vilka alla sätt allt förändras - men man vet att nothing is going to be the same.

Jeezuz uppoffring

En annan känsla jag ofta känner är att jag gör dethär och går igenom dethär speciellt för alla kvinnor jag känner. Att nu får karma och ödet för helvete se till att INGEN jag känner ska behöva gå igenom dethär. Jag tar nu denhär för oss alla - kan det please vara så.