Igår kväll textde och ringde många kära som kom ihåg att det nu börjar. Min resa. Det är bara att hoppa på tåget och åka - annat kan jag inte. En kompis sa så härligt "vi väntar sen på perrongen med skumppa".
Hade tänkt fara dit ensam, men efter att jag igår på kvällen grät och var sorgsen över allt dethär, kände jag att det skulle gå lättare till med stöd. Då kanske jag inte ligger och gråter under masken medan jag strålas. Textade min mamma och hon kommer med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad roligt att höra från dig!