tisdag 15 december 2015

Tacksamhet & Framtid

Utanför cancerkliniken stötte jag på min kompis Sanna från jobbet. Vi talade en stund, grät lite och kramades mycket. På cancerkliniken tog bekanta ansikten glatt emot mig (och chokoasken jag förde till dom). Dethär fick måndagen att börja bättre iallafall. Kanske ska satsa på att försöka få sällskap på måndagar?

Gråter nu hemma i soffan då jag tänker på personalen på strålningen. Dom är så underbara, dom är ett sånt stöd. Alltid glada leenden och ger tid och frågar hur jag mår och lyssnar utan att ha bråttom. Och så vet man ju ungefär vad dom förtjänar på dethär jobbet. HUR ska jag kunna tacka dom? Skulle önska att jag vann på lotto och kunde ge dom nåt!

Andra tankar är att jag funderar på att jag kommer att behöva sjukledigt pga psykiska skäl efteråt, för att fatta vad som hänt. Och samma gäller min man, som säger att han orkar för han har ögonen på mars och då kan han kollapsa om det behövs. 

Jag ska inte skynda mig tillbaka till jobbet. Funderar annors också på om jag vill/ kan gå tillbaka till jobbet i psykiartin, med så behövande patienter? Min dröm är att göra nåt jag har passion för som tex. nåt med kosmetik eller loppis.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej, vad roligt att höra från dig!