För två veckor sen hade jag ckeck på halsen igen hos min läkare på HUS öron-, näs- och halsklinik. Allt var bra - huh! Efter det for jag till Sello och vandrade omkring. Känslorna är så tudelade. Å ena sidan skulle jag borda köpa blommor och känna glädje och tacksamhet för att vara här, vara i liv, vara frisk osv - och det gör jag ibland. Men å andra sidan känner jag dysterhet och sorg över att min situation är som den är och det känns tungt att måsta leva med rädsla, skräck och osäkerhet - fast jag till största delen kan utestänga det bra. Det är så tudelat att jag oftast inte kan känna nåt alls uta är bara tom. Så tar det nån dag tills jag hittar tillbaka till mig själv igen utan dom tudelade känslorna och är istället i situationen här och nu.
I december hade jag första gången röntgen och ultra sen diagnosen. Det var jätte tungt, bröt samman där och har inte velat skriva om det tidigare. Jag var på jobbet på morgonen, men tankarna var annanstans och jag kände mig helatiden gråtfärdig av stressen. Vi träffades hemma med min man och åkte dit tillsammans 12-tiden. Som tur var han med. Vi gick dit genom tunnlarna i Meilans - där jag åkt på bår och i rullstol då jag mot slutet av behandlingarna blev så dålig att jag var inne på sjukhus. Och vi väntade på min tur där nere under jorden - vilket jag gjort med min mamma då alla undersökningar gjordes för att komma fram till diagnosen. Jag har varit med om så starka stressiga känslor där att dom kom över mig och tårarna började rinna, mer och mer, häftigare, och då jag skulle anmäla mig vid disken kunde jag inte mera prata. "Sinulla ei ole kaikki hyvin", sa sköterskan empatiskt - och jag mindes hur härlig och trygg all vårdpersonal var under sjukdomen. Min man anmälde mig och undersökningarna gjordes. Även efter dethär, speciellt då jag igen for hem och vänta på resultat (i en månad), var jag igen tom på känslor och låg under en filt. Nyheterna en månad senare var som tur positiva.
Min läkare kollade på checken som vanligt på halsen med en kamera genom näsan. Jag frågade ifall det syns att jag varit sjuk och fått behandlingar. Hon sa att halsen utanpå känns som en vanlig hals och att munnen ser normal ut då man tittar i den (vilket också tandläkaren berättat) - men då hon ser min hals inifrån, med kameran, så kan man se hur hård vården varit och hur mycket skador den gjort.
Tex svalgmuskeln ser annorlunda ut och hon skrev en remiss till en talterapeut (HUS är nog så huippu). Jag vet ju själv också, nu då jag tänker på det, att svalgmuskeln inte är som förr. Jag är nog lite "rädd" för att svälja, och fast jag oftast är utan att aktivt tänka på det så finns det aktivt i det undermedvetna. Många i Facebook tonsillcancergruppen storknar ofta och har flera gånger varit med om Heimlich. Då jag sväljer måste jag tänka "nu sväljer jag" och koncentrera mig en sekund på hur det går; går maten ner eller behövs det vatten? går maten ner i rätt hals? Hos talterapeuten kan jag få övningar som stärker svalgmuskeln och får den starkare och normalare.
Eftersom jag inte kan äta vad som helst pga handikappad mun samt diet, så har jag ibland matångest. Jag får det då jag är osäker på ifall jag kommer att kunna äta och/eller kunna bli mätt, som tex. om jag ska till nån annan och äta, på fest eller äta på restaurang samt nu då vi ska flyga till Malaga. Jag tror att jag kommer att dö utan mat och gör allt för att förebygga det. Samtidigt vet jag ju rationellt att det inte skulle ske, men ångesten är inte alltid logisk och vill göra allt för att förebygga den.
Jag märker det på att jag håller på och tänker på det, planerar och packar ner määäängder med mat åt mig för flygresan. Hittills har jag tänkt: baby fruktmums x 1, banan x 2, proteindryck x 2 (får man ta med?), nötter x 1 påse, mörk chokoplatta x 1, kvark x 1, Quinoa-mozzarellasallad x 1 och mörkt bröd med avocado emellan. Tror ni jag klarar mig i 5h? Livet med ätstörning...
Idag är det två år sen jag fick diagnosen. I två år har mitt liv varit helt annorlunda än tidigare, men ändå är mycket tillbaka till det samma. Samma familj och jobb, men nåt i tankesättet har nog förändrats och mitt och min mans förhållande är annorlunda/ starkare/ det behövs inte alltid ord osv. Det är som människor som gått igenom stora livskriser beskriver det: att det finns ett liv före och ett efter. HÄR skrev jag om hur livet kändes ett år efter diagnosen.
Ätandet och handikappet har inte just alls gått framåt på ett år. Rehabiliteringen gick snabbt framåt det första året, typ varje månad kunde jag äta nåt nytt eller märkte andra förändringar i munnen/halsen. Munnen/halsen är fortfarande för torr för bröd/ pizza/ hamppare/ paj osv. Basically finns det inte nåt på ett café eller fastfood som jag kan äta pga handikappet - fast jag inte skulle äta sakerna ovan heller pga min anticancer-diet.
Psykiskt är det fortfarande tungt angående mat och ätande. Vardagen går bra och på jobbet går vi för det mesta till buffé där jag själv kan plocka och välja. Vardagen går relativt bra hemma angående maten. Jag gör alltid skilld mat till mig och till dom andra. Visst känns det nog lite tungt, men tycker jag orkar eftersom jag jobbar kortare dagar. Men ätande med kompisar/ bekanta/ fester/ restaurang osv fåt mig alltid stressad och jag känner ångest. Jag jobbar med det och lär mig konster som att tex. kontakta värdinnan och fråga vad det bjuds på och/eller kolla restaurangmenuer hemma i förväg - för att lugna ångesten. Det finns gånger jag också skippar tillställningar för att det känns för besvärligt och vill inte uppfattas som besvärlig, vara till besvär eller stå ut som annorlunda.
Men jag har äääääntligen gått upp i vikt - DET har skett det senaste året. Det är nåt stort och nåt jag är otroligt glad över. För ett år sen, liksom dethär året, var vi i Tallinn på spa på höstlovet. Kommer starkt ihåg hur jag förra året inte var du med min kropp; skämdes, och köpte en täckande baddräkt. Jag skämdes inte över min extra napa på magen (hålet av slangen), men över att speciellt min övrekropp såg ut som om jag kommit från ett koncentrationsläger. Skelettet stack fram vid höfter och på bröstkorgen. Kommer ihåg att jag ducshade och gick i bastu med baddräkten på. Så kändes det inte alls dethär året. Dessutom har jag märkt att många gamla byxor går på mig igen - så skönt och lättande att det gått framåt!
Hade tid till näringsterapeuten idag. Mat har ju varit en stressfaktor och en stor issue för mig nu i 1,5år. Dels är min mun handikappad (smaksinnet skadat, spottkörtlarna skadade och munnen är känslig) och dels har jag en ny diet. Min diet är ny dels pga handikappet och dels pga ny anti-cancer diet. Då min läkare gav mig tiden påminnde hon mig om att tiden är på Cancerkliniken, och en del patienter finner det svårt. Inget problem, tänkte jag. Men på morgonen kom det nog mycket känslor upp till ytan och jag tårades flera gånger då jag körde. Mycket minnen kom tillbaka och jag har inte satt en fot där sen sista behandlingen HÄR.
Utanför Cancerkliniken stod nån och rökte, som vanligt, vilket kändes konstigt och upprörande, som vanligt. I cafét syntes några skalliga huvuden, som vanligt. I aulan satt samma kille som vaktmästare och samma tant hjälpte vid den automatiska anmälningsautomaten. Dagarna på Cancerkliniken snurrar på som vanligt, medan patienterna tillfrisknar, går i remission eller dör.
Jag har länge velat tala med en näringsterapeut, men efter att jag såg att jag gått upp 6kg har jag varit så glad, så före visste jag inte riktigt vad jag skulle fråga henne - jag har ju fått det och funka. Men mötet var jätte bra iallafall, mycket nyttigt och gav mig ännu bättre känsla med maten och min diet.
Saker jag grubblat över visade sig vara helt okej (protein, kalorier,fett), vilket var super lättande och en liten tyngd for faktiskt bort från mitt bröst. Det jag ska kolla upp är kalcium och jod. Jag har minskat på mjölkprodukter och äter endast naturell yoghurt typ 3ggr/vk. Också jod fås från mjölkprodukter. Från 1tsk salt fås endast 1/3 av det dagliga behovet. Från chlorella fås oftast jod, men det står inte på burkarna hur mycket, så hon sa att man lätt kan få för mycket eller för lite. Är chlorellan från havsalger finns det mycket jod, men om den är odlat i bassäng finns det lite jod.
Annat jag skulle fundera på var att ta omega-3 tex från saksanpähkinä eller linfröolja istället för från en burk. Omega-3 fås också från chia- och linfrön, som jag sätter i min smoothie, men hon påpekade att dom måste fås sönder i blendern eller tuggas sönder - annors åker dom bara hela genom kroppen och gör ingen nytta. Jag ska också kolla järnet i arbetshälsovården om det känns så, och kolla fibrerna.
Ofta tänker jag att mina matproblem är störande och besvärliga för andra.
Ofta känns det som om livet och all social samvaro snurrar runt mat,
vilket stressar mig. Kan man inte göra saker och träffas - utan att äta?!
Men måste säga att alla mina vänner tar mitt matproblem fint i beaktan.
Igår var det ett år sen cancervården tog slut HÄR, och det har nog varit en lång väg att gå sen dess. Det har gått långsamt, men hoppas på att det går framåt fortfarande - att det inte ännu stannat.
Torrheten på natten, finns fortfarande. Tycker det en tid var bättre, att jag inte vaknade på nätterna och måste ta en klunk med vatten, att det inte var det första jag tänkte på på morgonen; hur jag skulle få bort Sahara från munnen. Men nu har det efter flunssan länge varit liksom tidigare igen. På dagarna går jag inte omkring med vattenflaska helatiden, tidigare skulle jag har fått typ panikångest om jag varit utan vattenflaska nånstans där man inte får vatten tex. i butiken, i bilen eller på promenad. Vi hamnade då svänga tillbaka med bilen om jag glömt flaskan. Nu tänker jag inte ens på det!
Hostar ofta på morgonen upp en stor, ganska hård klimp - man kan inte ens kalla det slem, det är typ som ett tuggis. Tänker att det beror på att halsen ännu repareras.
Rösten har blivit mindre hes tycker jag - eller har jag vant mig? Kan redan sjunga och hålla ton. Men rösten kan också ibland plötsligt bli hes och sen var det typ resten av dagen.
Munnen/ käken är ännu lite öm, det värker tex. lite då jag gäspar. Käken och halsen är ännu öm utanpå, men har blivit mycket bättre.
Ätandet har förstås gått massor framåt. Efter vården tog slut tog det ännu flera månader att lära mig äta och få i mig tillräckligt med föda via munnen, så slangen kunde tas bort. Munnen och halsen är ännu torra, men jag klarar mig nuförtiden med mindre än 1,5 l vatten/ mål och kan ibland svälja utan vatten. Kan äta fler och fler produkter helatiden. Äter tex. nu tomat och kan tugga tuggummi (½ dyna), men kan inte ännu äta torrt bröd eller mandarin.
Smaksinnet är kanske 70% tillbaka. Tex. pasta smakar verkligen inte gott eller som det ska. Men mat smakar över lag bättre. Jag har ändrat på min kost och diet mycket också pga smaksinnet. Det är onödigt deprimerande att äta nåt gammalt recept och vänta sig den smaken - men sen inte få den.
Psykiskt orkar jag bra. Stressar mindre, är mindre arg - det är mina medvetna val. Försöker skratta mycket och njuta av stunden och små saker. Men oron finns nog med för alltid.
Vikten är jag inte mera fokuserad på, och tar inte stress av det mera. Jag önskar och ber fortfarande att jag skulle gå upp till min gamla vikt (eller mer), men det är inte som ett svart moln ovanför mig så jag inte kan tänka på annat.
Jobbet har känts bra, är nu partiellt vårdledig och jobbar 80%.
Efter att ha fått två tänder utrivna, 35 strålningar, 6 cytostatika, haft en tub till matsäcken i 6 månader, tappat 10kg i vikt samt krafter och muskler, varit en vecka på sjukhus, gått genom galen smärta, illamående och opiat avvänjning, 5ggr familjeterapi, 2ggr psykiater, 5ggr mentalvårdssköterska, 5ggr näringsterapi, lärt mig äta och svälja, vant mig vid en ny röst, vant mig vid en torr mun, gått stegvis tillbaka till jobbet - har jag kommit en lång väg. Skulle gärna villa ha mera saliv och smaksinne, och hoppas på att det delen av läkandet och rehabiliteringen inte stannat. Minnena har nog bleknat och det är fortfarande konstigt att tänka att det har hänt. Ibland, som idag i bilen, kan rösten t.o.m. för fullt sjunga med Alicia Keys "Girl on fire".
- Livet är här och nu -
Textmeddelande till en vän januari 2016:
Mår upp och ner. Int egentligen illamående. Trött, svag, svårt att få föda i mig, äter ca hälften av vad jag borde. Har höjt värkmedicinerna ganska mycket, tre olika opiater, varav ett värkplåster. Så egentligen sover jag dagarna i ända, sku kunna sova dygnet runt. Slemmet i munnen och halsen är för jävligt. Då det kommer i munnen mot kvällen, blir det svårt att prata. Det är tjockt och vitt. Måste helatiden ha nära till hands en näsduk att "spotta" i. Och då slemmet är i halsen är det tjockt och gult och orsakar spyreflexer och snurrande i magen. Slemmet kommer och går under dagens lopp och emellanåt är munnen och halsen kruttorr, vilket inte heller är så trevligt - speciellt då man inte kan dricka... Kraam ❤️❤️❤️
Fyra månader senare, för 8 månader sen till en vän:
Olen nyt lääkkeetön ja ruvennut saamaan voimat takaisin. Sauvakävälen/ pyöräilen ja olen jopa käynyt lyhyellä lenkillä! 17.5 saan tulokset kuvauksista. Ongelmana ruokailu ja ruoka. Asia toimii teknisesti eikä satu jos syö oikeita asioita. Mutta koko asia yököttää koska makuaisti on huono, suu äklön makuinen ja niin rutikuiva että ruoka "tarttuu" suuhun. Ruokailu on pakkopullaa ja asiat on hyvin niin kauan kun ei ole ruoka-aika... Öisin herään usein siihen että suu on rutikuiva ja kieli on tarttunut kiinni. Otan vesihuikan ja onneksi nukahdan hyvin uudestaan. Sairaslomalla olen elokuuhun asti. Mieli on hyvä, saan ajan kulumaan ja on kivaa että saa rauhassa kuntoutua ja tottua tähän uuteen elämään.
Idag började jag jobba! Efter 10 månaders sjukledighet. Med arbetshälsovården och min förman var vi av samma åsikt som på cancerkliniken om att börja stegvis. Planen är att jobba 50% i augusti (3 dagar/vk, 6,5h/dag) och 60% i september-oktober (4 dagar/vk, 6,5h/dag) varefter jag går tillbaka till mit vanliga 80%. Planen känns bra och realistisk, är riktigt ivrig.
På jobbet tog jag redan emot en gammal patient och var på lunch med teamet. Ätandet gick riktigt bra. Jag var förståss långsammast, men hann äta färdigt innan dom andra druckit kaffe färdigt.
Med ätandet har jag märkt att det oftast börjar bra och munnen + strupen är inte kruttorra, maten går ofta en stund ner utan att gurglas och sköljas ner med vatten. Efter en stund blir det långsammare och långsammare och börjar ta emot, men helt bra portioner får jag i mig. Vikten har dock inte ännu rört sig uppåt.
HUH! Jag klarade mig en vecka utomlands med restaurang mat. Men väl hemkommen for jag genast och köpte en massa frukt och grönsaker för hela familjen. Det är nåt man ofta får för lite av och saknar då man kommer hem.
Jag har ätit lasagne (vitt mjöl och kött), pestopasta, sallad (med dressingen på sidan), asiatisk buffé och fisk. Druckit saft med socker. Ätit en chokobit. Har använt hotellets tvål och shampoo. Allt utan att få dödsångest. Men en vecka är nog ganska maximalt - sen vill jag nog hem till mina matrutiner, vitaminer och smoothien med kosttillskott...
Hade idag sista gången tid till familjeterapeuten. Gångerna har varit jätte nyttiga och sista gången kändes bra. Vi talade egentligen inte om nåt nytt eller kom på nya idéer utan förstärkte saker vi redan tidigare gått igenom. Som tex. att jag nu ska identifiera mig som och gå tillbaka till friska jag och småningom börja se cancern som en fas som varit i mitt liv. Samtidigt vet jag ju att helt samma jag blir jag inte mer - saker har ändrats permanent fysiskt och psykiskt. Men det ser jag som en både positiv och negativ sak, en sak som gett mig av båda.
Kunde konstatera att vikten inte mer är en obsession, som den var ännu senaste gång. Och att ätandet nog går framåt, kan tex. nu äta tomat och drack rosé igår. Ätandet är nog ännu en "börda" och skulle gärna istället ta ett piller om det var möjligt, men maten tar nog lite mindre tankeutrymme i hjärnan än senast.
Hon konstaterade också att hon inte är så säker på att jag behöver en psykolog (vart jag fått en remiss). Vi kom dessutom underfund med att remissen går till HUS psykiatrins konsultation poliklinik, och jag jobbar ju inom HUS psykiatri och känner dom som jobbar där. Jag hade tänkt mig att psykologen skulle ha varit från Cancerkliniken eller Korva-, nenä-, kurkkukliniken med fokus på sjukdomen, men nu är jag nog inte så säker mer på vad jag vill eller behöver för känner mig inte psykiskt ostabil. Familjeterapeuten sa att alla känslor jag känt under resan, som rädsla, sorg, ångest, hjälplöshet osv är helt naturliga då man går igenom en cancerbehandling som dethär, jag har reagerat normalt och är inte enligt henne en "psykiatrisk patient". Vi konstaterade att jag ju kan tala om saken med arbetshälsovården, som är en neutral instans, om det känns att det behövs. Men allt har ju gått bra och som det skulle, så kanske det är onödigt att desto mer gräva i det. Vertaistuki är det som jag skulle behöva allra mest, kunna diskutera om tips på mat och få höra hur munnen mår efter två eller sju år. Satte en önskan till Suomen Kurkku- ja suusyöpäyhdistys ry om at dom skulle bilda en sluten fb-grupp för diskussioner. Dom gillade idéen och lovade göra det.
Vi fick ännu en tid till familjeterapeuten för "jälkitarkastus" i september. Måste nog än en gång konstatera hur bra HUS/HYKS är.
Har smakat på en klunk rödvin för ca en månad sen och det sved rejält i munnen - det gick inte alls. En öl har jag två gånger druckit och det har gått okej. Testade idag rosévin, och det gick bra med ett glas. Lite svider det, men det går över utan att måsta ta en vattenklunk efter varje vinklunk. Senast jag drack vin var i oktober 2015.
Det är skönt att ha kommit in en rutin med morgon- och kvällsmål. Äter typ samma varje gång. Dom två går lätt och jag är inte irriterad utan ser nästan fram emot dom.
Till morgonmål en 1l smoothie, ett glas pressad juice och grönt te med citron - vid matbordet om familjen ännu är hemma eller sen i soffan framför nån realityserie jag bandat.
Men sen däremellan är två måltider... Försöker planera flera dagar framåt i gången. Om jag inte hittar på annat brukar det bli omelett med två ägg och stekta grönsaker till lunch - sånt finns alltid i kylskåpet. Till middag försöker jag äta samma som familjen eller åtminstone samtidigt!
Tack för alla recept idéer HÄR och tar gärna emot fler!
Idag testade jag på att äta rostat bröd. Har inte kunnat äta bröd, för det är för torrt; fastnar i munnen och tänderna och den torra klumpen är svår att svälja. Anonym föreslog att testa på en smal skiva självskuret rostat bröd. Rostat är ju mer hårt än torrt. Bredde en massa smör på och mosade lite avocado. Det gick bra ner utan att jag behövde gurgla det med vatten. Och, det smakade faksiskt ... gott!
Äter inte mera socker, men anonyms kommentar om att frukt ju faktist också innehåller socker, fick mig att tänka att jag kanske kan göra undantag ibland nu då jag försöker få upp vikten. Kanske jag kan äta glass ibland under sommaren - utan att få cancer. Dessutom finns det ekologiska alternativ, och köpte mig en liten burk ekologisk choko Jymy.
Glass funkade tyvärr ändå inte så bra. Det var lite för kallt för ömma munnen för att vara en njutning, och det blev ett otrevligt lager fett i gommen. Åt typ sex skedar, så den lilla burken kommer att räcka många dagar.
Har gått med i en kompis fb-grupp "10000 steg/dag till midsommaren". Börjandes från idag. Promenerade med Daniela till Gallen-Kallela på kaffe, och fick nästan dagens steg av det. Dessutom hade vi bra diskussioner och hon hade bra pointer om hur mitt ätande/mitt tänkande på vikt/ätande/mat nog håller på att bli en ätstörning. Det är dels det svåra med att hitta nåta att äta som passar munnen och dels det att jag kollar och funderar på vad alla produkter innehåller - och om man får cancer av det. Dethär är nåt som jag får ta upp med psykologen sen då jag får en tid.
Förra fredagen fick vi berätta dom goda nyheterna för familjeterapeuten. Talade annors mest om ätandet, igen. Läkaren sade förra tisdagen att det tar ett år att komma tillbaka till det man var. För mig är det i slutet av januari 2017. Då borde jag ha fått vikten tillbaka och då vet jag ungefär hurudant skick min mun kommer att vara resten av livet.
Det är alltså inte bråttom med vikten och familjeterapeuten bad min man gömma vågen -fastän jag numera bara gått ca en gång i veckan (jämfört med varje dag + bokföring). Jag känner mig som en anorektiker i huvudet fast tvärtom. Jag vill ha mer vikt och det har "tagit över mitt liv" och mina tankar. Jag tänker på mat och vikt mest helatiden. Och ätandet är ingen njutning utan nåt man måste göra.
Familjeterapeuten underströk att jag nu är frisk och ska hitta tillbaka till mitt friska jag. Friska jag vägde mig en gång i året - då ska jag tillbaka till det. Friska jag stressade inte över mat - då ska jag inte göra det nu heller osv.
------
Ville nu ännu gå en gång på vågen innan min man gömde den. Tycker jag ser ännu mer benig ut. Och så var det ju, vågen visade ännu ett kilo mindre sen senast. Nu har jag gått ner 18% och under 50kg kan jag bara inte gå. Hur ska jag låta bli att stressa över och sluta tänka på vikten?
Vad ska jag äta?? Jag vill äta hälsosamt, basically vegetariskt med fisk, har skippat socker och vitt mjöl - vad ska jag äta för att gå upp i vikt? Försöker sätta olivolja och kokosolja på allt. Ge mig smoothie mm kalori-bomb-tips!
Idag träffade jag Catrin igen. Det var så regnigt att vi inte gick på promenad utan satt inne och drack te. Efter det åkte vi till Iso Omena, skötte lite ärenden och - hör och häpna - gick på lunch till Thai-stället. Där är buffet lunch, som är bäst för mig - att själv kunna plocka och välja. Riset var lite torrt, men annors gick det ganska bra.
Märker att jag är hungrig mest helatiden. Mina portioner är ofta ganska små, så jag är hungrig efter 2-3h. Borde alltid ha en banan i väskan.
Dom goda nyheterna är för det första att idag fick jag mens! Har inte haft mens sen början av januari, och har läst att om man är över 40år då man får cytostatika, kan biverkningarna med en stor sannolikhet vara att man går i menopaus. Har varit okej med tanken, för inte ska vi ha fler barn, men psykiskt så är dethär en stor sak. Istället för att ha en till sak som kemoterapin förstört har jag istället nu en till sak som reparerats! Den andra goda nyheten fick jag läsa på kanta.fi; "PAD hyvänlaatuinen intradermaalinevus. Ei jatkoja.", dvs svaret från födelsemärkena på ryggen. HUH och pust!
På morgonen kom min arbetskompis (psykiater) och hälsa på mig. Vi gick på en lång promenad och satt länge och drack te. Mest babblade jag ju om mig och allt jag gått igenom, men nog talade vi om annat också. Det var jätte kiva och ses!
Till lunch blev det lite omväxling till omelett (hehe), stekta grönsaker (tomat, zuccini, champ, broccoli, linfrö) med ägg on the side.
Pojkarnas kusin var här över natten, så det var innelek i pyamas ända till lunch... Efter det for vi igen och spela tennis hela familjen. På middag var vi bjudna till Anna´s. Det blev egen gjord pizza, sallad och pannkaka. Jag åt lite av allt. Med mig hade jag igen för säkerhets skull en soppa och en banan, som jag inte behövde.
Idag träffade jag första gången vänner kring en middag. Som tur är vännerna i mammagänget mig nära och vi träffades hemma hos en av dom. Temat var asiatiskt och jag hittade nog mat att plocka åt mig så jag blev mätt. Med mig hade jag i handväskan för säkerhets skull en tomatsoppa, men behövde den inte. Alkohol eller efterrätt tog jag inte. Det var härligt att se alla och det blev tårar och skratt som vanligt.
