Hade under veckan tid till en talterapeut som min läkare satt remiss till HÄR Hon kom med några bra tips och gav mig en vattenpipa. Kontrollerade hemma att luftfuktigheten är bra. Hon sade att både torrheten och risken att få nåt i fel hals ökar med åldern.
”Keskustellaan syljen erityksen niukkuuden vaikutuksesta erityisesti karkeiden ja kuivien ruokien nielemiseen ja boluksen etenemiseen. Kosteat ruoat tai kuivan ja nesteen vuorotteleminen auttaa. Jos ruoka takertuu, voi kokeilla tehostettua nielemistä: leuka alaviistoon, paina kieltä ja purista kurkkua nielaisussa. Lisäksi takertuessa yskiminen voi nostaa ruoan uudelleen nieltäväksi.
Kurkun kostutukseen sekä kuivan suun että satunnaisesti käheän äänen hoitoon nyt käyttöön vesipiippu, siitä kirjalliset ohjeet ja nettilinkki tiedoksi. Suositellaan käyttöä useita kertoja päivässä, jos ongelmaa äänen tai kurkun epämiellyttävyyden suhteen ilmenee.
Myös huoneilman kosteus on hyvä olla 30-40%, jotta se on hengityselimistölle hyvä.
Nyt ei siis viitteitä siitä, että nieleminen olisi turvatonta, mikä on hyvä. Ruoan takertumisen tunne ymmärrettävä, kun limakalvo on hoidosta varmasti kärsinyt. Jos nieleminen enenevässä määrin vaikeutuu, uusi tutkimus on aiheellinen.”
För två veckor sen hade jag ckeck på halsen igen hos min läkare på HUS öron-, näs- och halsklinik. Allt var bra - huh! Efter det for jag till Sello och vandrade omkring. Känslorna är så tudelade. Å ena sidan skulle jag borda köpa blommor och känna glädje och tacksamhet för att vara här, vara i liv, vara frisk osv - och det gör jag ibland. Men å andra sidan känner jag dysterhet och sorg över att min situation är som den är och det känns tungt att måsta leva med rädsla, skräck och osäkerhet - fast jag till största delen kan utestänga det bra. Det är så tudelat att jag oftast inte kan känna nåt alls uta är bara tom. Så tar det nån dag tills jag hittar tillbaka till mig själv igen utan dom tudelade känslorna och är istället i situationen här och nu.
I december hade jag första gången röntgen och ultra sen diagnosen. Det var jätte tungt, bröt samman där och har inte velat skriva om det tidigare. Jag var på jobbet på morgonen, men tankarna var annanstans och jag kände mig helatiden gråtfärdig av stressen. Vi träffades hemma med min man och åkte dit tillsammans 12-tiden. Som tur var han med. Vi gick dit genom tunnlarna i Meilans - där jag åkt på bår och i rullstol då jag mot slutet av behandlingarna blev så dålig att jag var inne på sjukhus. Och vi väntade på min tur där nere under jorden - vilket jag gjort med min mamma då alla undersökningar gjordes för att komma fram till diagnosen. Jag har varit med om så starka stressiga känslor där att dom kom över mig och tårarna började rinna, mer och mer, häftigare, och då jag skulle anmäla mig vid disken kunde jag inte mera prata. "Sinulla ei ole kaikki hyvin", sa sköterskan empatiskt - och jag mindes hur härlig och trygg all vårdpersonal var under sjukdomen. Min man anmälde mig och undersökningarna gjordes. Även efter dethär, speciellt då jag igen for hem och vänta på resultat (i en månad), var jag igen tom på känslor och låg under en filt. Nyheterna en månad senare var som tur positiva.
Min läkare kollade på checken som vanligt på halsen med en kamera genom näsan. Jag frågade ifall det syns att jag varit sjuk och fått behandlingar. Hon sa att halsen utanpå känns som en vanlig hals och att munnen ser normal ut då man tittar i den (vilket också tandläkaren berättat) - men då hon ser min hals inifrån, med kameran, så kan man se hur hård vården varit och hur mycket skador den gjort.
Tex svalgmuskeln ser annorlunda ut och hon skrev en remiss till en talterapeut (HUS är nog så huippu). Jag vet ju själv också, nu då jag tänker på det, att svalgmuskeln inte är som förr. Jag är nog lite "rädd" för att svälja, och fast jag oftast är utan att aktivt tänka på det så finns det aktivt i det undermedvetna. Många i Facebook tonsillcancergruppen storknar ofta och har flera gånger varit med om Heimlich. Då jag sväljer måste jag tänka "nu sväljer jag" och koncentrera mig en sekund på hur det går; går maten ner eller behövs det vatten? går maten ner i rätt hals? Hos talterapeuten kan jag få övningar som stärker svalgmuskeln och får den starkare och normalare.
Idag är det två år sen jag fick diagnosen. I två år har mitt liv varit helt annorlunda än tidigare, men ändå är mycket tillbaka till det samma. Samma familj och jobb, men nåt i tankesättet har nog förändrats och mitt och min mans förhållande är annorlunda/ starkare/ det behövs inte alltid ord osv. Det är som människor som gått igenom stora livskriser beskriver det: att det finns ett liv före och ett efter. HÄR skrev jag om hur livet kändes ett år efter diagnosen.
Ätandet och handikappet har inte just alls gått framåt på ett år. Rehabiliteringen gick snabbt framåt det första året, typ varje månad kunde jag äta nåt nytt eller märkte andra förändringar i munnen/halsen. Munnen/halsen är fortfarande för torr för bröd/ pizza/ hamppare/ paj osv. Basically finns det inte nåt på ett café eller fastfood som jag kan äta pga handikappet - fast jag inte skulle äta sakerna ovan heller pga min anticancer-diet.
Psykiskt är det fortfarande tungt angående mat och ätande. Vardagen går bra och på jobbet går vi för det mesta till buffé där jag själv kan plocka och välja. Vardagen går relativt bra hemma angående maten. Jag gör alltid skilld mat till mig och till dom andra. Visst känns det nog lite tungt, men tycker jag orkar eftersom jag jobbar kortare dagar. Men ätande med kompisar/ bekanta/ fester/ restaurang osv fåt mig alltid stressad och jag känner ångest. Jag jobbar med det och lär mig konster som att tex. kontakta värdinnan och fråga vad det bjuds på och/eller kolla restaurangmenuer hemma i förväg - för att lugna ångesten. Det finns gånger jag också skippar tillställningar för att det känns för besvärligt och vill inte uppfattas som besvärlig, vara till besvär eller stå ut som annorlunda.
Men jag har äääääntligen gått upp i vikt - DET har skett det senaste året. Det är nåt stort och nåt jag är otroligt glad över. För ett år sen, liksom dethär året, var vi i Tallinn på spa på höstlovet. Kommer starkt ihåg hur jag förra året inte var du med min kropp; skämdes, och köpte en täckande baddräkt. Jag skämdes inte över min extra napa på magen (hålet av slangen), men över att speciellt min övrekropp såg ut som om jag kommit från ett koncentrationsläger. Skelettet stack fram vid höfter och på bröstkorgen. Kommer ihåg att jag ducshade och gick i bastu med baddräkten på. Så kändes det inte alls dethär året. Dessutom har jag märkt att många gamla byxor går på mig igen - så skönt och lättande att det gått framåt!
Var senast hos tandläkaren för ett år sen och gick nu som rekommenderat igen. Allt såg bra ut. Som tur har jag jätte bra tänder i sig, så vi får hoppas att dom kanske höll strålningen bättre än vanligtvis. Hon sa att det nu räcker med tandhygienist en gång i året och tandläkare om två år. Besöket räckte typ 10min. Och sen rekommenderade tandläkaren som vanligt att använda tandtråd - vilket jag är så lat med. Ett bra tips var att man ju kan putsa tandmellanrummen medan man ser på tv, det behöver inte göras i badrummet då du är dödstrött.
I morse var det check igen. Denhär gången kändes det väldigt lite nervöst innan. Min man och pojkarna är i Nagu och mamma på lande, så tanken kom över mig att vad gör jag om det kommer dåliga nyheter?, men annors kändes det bara som en bra sak att åka på check. Ju fler positiva bekräftelser man får, desto starkare blir känslan om att ta det lungt och inte stressa över saken. Som tur såg allt ut som det ska igen denna gång. Tänk att jag redan 1,5år träffat samma läkare och sjuksköterska var tredje månad. Tiden går fort.
Min läkare frågade mig hur jag mår psykiskt. Hon berättade att det ca ett år efter vården slår många vad som egentligen hänt, hur nära ögat det varit, hur hämsk och tung vården varit och hur man ska orka leva med skadorna. Många får sömnsvårigheter, ångest eller blir deprimerade. Då jag körde till checken funderade och reflekterade jag faktist just över hur jag ser på det som hänt mig. Hur så många i den globala fb-gruppen tonsilcancer har behövt terapi för ptsd (post traumatic stress disorder), men jag inte känt mig så. Det jag valt att känna och känner är tacksamhet; jag är tacksam för att vara här och leva nu. Visst kommer det ibland en våg av sorg och självömkan, men håller absolut med om att "Life is 10% what happens to you and 90% how you react to it". Man väljer hur man reagerar. Vissa kan förståss behöva hjälp med att hitta den positivare vägen, vilket terapi kan göra.
Vi talade också om HPV-viruset. Jag frågade om jag har ökad risk att HPV utvecklas till cancer igen? Saken forskas i och det finns inga svar. Läkaren berättade att så gott som alla har HPV, vilket kommit fram tex. genom att ta prover av studerande i USA. En del av oss har fått viruset av sin mor via förlossningskanalen andra via en sexuell kontakt. Det finns många sorters HPV, varav en är cancerframkallande. Men vad som sen påverkar att vissa med den cancerframkallande utvecklar cancer medan andra inte - det vet man ej. Hon berättade också att eftersom tonsillcancer orsakat av HPV har mycket bra prognos kommer man i framtiden att behandla den mycket mindre aggressivt än nu och skadorna för patienten kommer att bli mycket mindre. Hon rekommenderade också att överväga vaccination åt mina pojkar och man.
Vi talade om vikten och jag grät en skvätt. Dethär med vikten är en så stor grej, det är nåt som sjukdomen och dess vård tog från mig. Jag har inte varit på en våg på ett år, för att batterierna tog slut, och för att det upprätthöll min omvända ätstörning och stressen över vikten. Nyss gick jag på en våg - och jag har gått upp 6kg! Så som jag kämppat är det härligt att jag lyckats! Jag är inte där ännu, nästan hälften fattas, men riktningen är rätt och jag gör nåt rätt. Det är inte så lätt att få upp vikten om du äter hälsosamt och inte äter socker, vetemjöl eller friterat.
Min arberskompis var på våren orolig för om jag får tillräckligt med kalorier. Jag tog ner appen Fat secret, som varit jätte bra. Appen är ju för folk som vill banta, men man kunde också sätta in en högre idealvikt än nuvarande - och den räknar ut hur många kalorier du ska sträva efter. Sen knapprar man in vad man ätit och appen räknar hur du lyckats. Appen visade att jag lyckas bra så gott som varje dag. Jag har aldrig i mitt liv bantat och vet inget om kalorier, så det var intressant. En person med normalvikt behöver typ 1500kalorier/dag. För att få upp min vikt 15% ska jag enligt appen få ca 3000kalorier/ dag. Enligt appen har min morgonsmoothie redan 1400kalorier, så jag har varit på rätt väg.
Jag bad om en tid till en näringsterapeut, och kommer att få en. Jag vill kolla med en expert att jag får i mig allt jag behöver, att jag har bra balans mellan goda fetter, protein, mineraler, vitaminer och kalorier - att min anti-cancer diet är hälsosam. HUS är nog så bra och tryggt att vara patient i och det finns experter i allt. Det är inte alltid lätt att komma in i systemet, men då du en gång är inne är det lätt att få remisser hit och dit. Kan än en gång vara stolt över min arbetsgivare.
Nästa tid är om 6 månader, så mellanrummet har förlängts nu efter 1,5år. Innan det ska jag på halsens och bröstområdets ultra och röntgen.
Denhär gången kändes det inte som om checken spökade i kalendern. Det var först då jag körde till Kirurgiska sjukhusets korva-, nenä-, kurkkuklinikka på morgonen som jag kände att jag behövde nån bra biisi för full volym i bilen. Dethär är ju inte rättvist, men dom känslorna låter jag inte ta över utan fokuserar på bra fiilis och positiva tankar. På radion kom "Titanium" och den passade bra.
På checken såg allt ut som det ska i dethär skedet. Rehabiliteringen är snabbast det första året, men fortsätter nog efter det. Jag har inte just märkt nån skillnad i utvecklingen sen senaste check i mitten av december.
Fortfarande har jag samma underbara läkare och sjuksköterska. Denhär gången lärde min läkare mig att hosta, eller egentligen att inte hosta. Jag har ju konstant slem långt ner i halsen och håller ofta på och hostar, harklar och har mig. Det är dock mycket dåligt för tex. ljudbanden för alla, men speciellt för personer som fått halsen skadad. Man ska alltid undvika att hosta och istället "blåsa" ut luft. En annan sak vi talade om var att rösten ibland kan bli hes utan orsak eller förvarning, och vara det en god stund. Till det fick jag tipset att använda rösten mer högt än lågt, vilket känns onaturligt och svårt, men ska testa. Vi talade också om ätande och hur det psykiskt känns i sociala situationer, att halsområdet ännu är lite ömt och gäspningar ännu är lite styva. Allt är normalt för dethär skedet och kan nog möjligtvis ännu bli bättre.
"I'm bulletproof nothing to lose Fire away, fire away Ricochet, you take your aim Fire away, fire away You shoot me down but I won't fall, I am titanium You shoot me down but I won't fall I am titanium"
Igår var det ett år sen cancervården tog slut HÄR, och det har nog varit en lång väg att gå sen dess. Det har gått långsamt, men hoppas på att det går framåt fortfarande - att det inte ännu stannat.
Torrheten på natten, finns fortfarande. Tycker det en tid var bättre, att jag inte vaknade på nätterna och måste ta en klunk med vatten, att det inte var det första jag tänkte på på morgonen; hur jag skulle få bort Sahara från munnen. Men nu har det efter flunssan länge varit liksom tidigare igen. På dagarna går jag inte omkring med vattenflaska helatiden, tidigare skulle jag har fått typ panikångest om jag varit utan vattenflaska nånstans där man inte får vatten tex. i butiken, i bilen eller på promenad. Vi hamnade då svänga tillbaka med bilen om jag glömt flaskan. Nu tänker jag inte ens på det!
Hostar ofta på morgonen upp en stor, ganska hård klimp - man kan inte ens kalla det slem, det är typ som ett tuggis. Tänker att det beror på att halsen ännu repareras.
Rösten har blivit mindre hes tycker jag - eller har jag vant mig? Kan redan sjunga och hålla ton. Men rösten kan också ibland plötsligt bli hes och sen var det typ resten av dagen.
Munnen/ käken är ännu lite öm, det värker tex. lite då jag gäspar. Käken och halsen är ännu öm utanpå, men har blivit mycket bättre.
Ätandet har förstås gått massor framåt. Efter vården tog slut tog det ännu flera månader att lära mig äta och få i mig tillräckligt med föda via munnen, så slangen kunde tas bort. Munnen och halsen är ännu torra, men jag klarar mig nuförtiden med mindre än 1,5 l vatten/ mål och kan ibland svälja utan vatten. Kan äta fler och fler produkter helatiden. Äter tex. nu tomat och kan tugga tuggummi (½ dyna), men kan inte ännu äta torrt bröd eller mandarin.
Smaksinnet är kanske 70% tillbaka. Tex. pasta smakar verkligen inte gott eller som det ska. Men mat smakar över lag bättre. Jag har ändrat på min kost och diet mycket också pga smaksinnet. Det är onödigt deprimerande att äta nåt gammalt recept och vänta sig den smaken - men sen inte få den.
Psykiskt orkar jag bra. Stressar mindre, är mindre arg - det är mina medvetna val. Försöker skratta mycket och njuta av stunden och små saker. Men oron finns nog med för alltid.
Vikten är jag inte mera fokuserad på, och tar inte stress av det mera. Jag önskar och ber fortfarande att jag skulle gå upp till min gamla vikt (eller mer), men det är inte som ett svart moln ovanför mig så jag inte kan tänka på annat.
Jobbet har känts bra, är nu partiellt vårdledig och jobbar 80%.
Efter att ha fått två tänder utrivna, 35 strålningar, 6 cytostatika, haft en tub till matsäcken i 6 månader, tappat 10kg i vikt samt krafter och muskler, varit en vecka på sjukhus, gått genom galen smärta, illamående och opiat avvänjning, 5ggr familjeterapi, 2ggr psykiater, 5ggr mentalvårdssköterska, 5ggr näringsterapi, lärt mig äta och svälja, vant mig vid en ny röst, vant mig vid en torr mun, gått stegvis tillbaka till jobbet - har jag kommit en lång väg. Skulle gärna villa ha mera saliv och smaksinne, och hoppas på att det delen av läkandet och rehabiliteringen inte stannat. Minnena har nog bleknat och det är fortfarande konstigt att tänka att det har hänt. Ibland, som idag i bilen, kan rösten t.o.m. för fullt sjunga med Alicia Keys "Girl on fire".
- Livet är här och nu -
Textmeddelande till en vän januari 2016:
Mår upp och ner. Int egentligen illamående. Trött, svag, svårt att få föda i mig, äter ca hälften av vad jag borde. Har höjt värkmedicinerna ganska mycket, tre olika opiater, varav ett värkplåster. Så egentligen sover jag dagarna i ända, sku kunna sova dygnet runt. Slemmet i munnen och halsen är för jävligt. Då det kommer i munnen mot kvällen, blir det svårt att prata. Det är tjockt och vitt. Måste helatiden ha nära till hands en näsduk att "spotta" i. Och då slemmet är i halsen är det tjockt och gult och orsakar spyreflexer och snurrande i magen. Slemmet kommer och går under dagens lopp och emellanåt är munnen och halsen kruttorr, vilket inte heller är så trevligt - speciellt då man inte kan dricka... Kraam ❤️❤️❤️
Fyra månader senare, för 8 månader sen till en vän:
Olen nyt lääkkeetön ja ruvennut saamaan voimat takaisin. Sauvakävälen/ pyöräilen ja olen jopa käynyt lyhyellä lenkillä! 17.5 saan tulokset kuvauksista. Ongelmana ruokailu ja ruoka. Asia toimii teknisesti eikä satu jos syö oikeita asioita. Mutta koko asia yököttää koska makuaisti on huono, suu äklön makuinen ja niin rutikuiva että ruoka "tarttuu" suuhun. Ruokailu on pakkopullaa ja asiat on hyvin niin kauan kun ei ole ruoka-aika... Öisin herään usein siihen että suu on rutikuiva ja kieli on tarttunut kiinni. Otan vesihuikan ja onneksi nukahdan hyvin uudestaan. Sairaslomalla olen elokuuhun asti. Mieli on hyvä, saan ajan kulumaan ja on kivaa että saa rauhassa kuntoutua ja tottua tähän uuteen elämään.
Idag testade jag på att äta rostat bröd. Har inte kunnat äta bröd, för det är för torrt; fastnar i munnen och tänderna och den torra klumpen är svår att svälja. Anonym föreslog att testa på en smal skiva självskuret rostat bröd. Rostat är ju mer hårt än torrt. Bredde en massa smör på och mosade lite avocado. Det gick bra ner utan att jag behövde gurgla det med vatten. Och, det smakade faksiskt ... gott!
Idag bad min man att jag skulle sluta i fb-gruppen "10 000 steg/dag till midsommaren". Jag har ju tänkt att jag genom att få tillbaka mina muskler, får vikt. Men sanningen är att jag inte får muskler av att promenera, det bara förbrukar av min energi och det jag just ätit...
Men röra på mig ska jag, för det piggar upp och håller humöret uppe och håller mig aktiv. Men kanske cyklandet är bättre? Kortare promenader? Och sen för att få muskler så lite tyngdlyftning med små tyngder? Kanske planka?
Jag märker att jag har ganska dåligt tålamod nu med viktens rehabilitering, vill inte ge kroppen den tid den behöver... Jag tycker att jag borde vara helt tillbaka till friska jag då jag börjar jobba i augusti. Fick förresten ett härligt mail av en flicka/kvinna som hittat min blogg via Muminmammans inlägg. Hon skrev om sin pappa som haft samma cancer för flera år sen. Det var härligt att tårögt läsa om deras erfarenheter och hennes pappa gav mig några tips. Pappan berättade att munnens ömhet nog går om, men det kan ta upp till ett år. Torrheten har han fortfarande, men mest på natten. Han rekommenderade också att börja med deltid då jag går tillbaka till jobbet (har ju varit borta nästan ett år). Blir så tacksam av alla som är så snälla och vill hjälpa mig med sina erfarenheter samt tips här i inläggens kommentarer!
Har gått med i en kompis fb-grupp "10000 steg/dag till midsommaren". Börjandes från idag. Promenerade med Daniela till Gallen-Kallela på kaffe, och fick nästan dagens steg av det. Dessutom hade vi bra diskussioner och hon hade bra pointer om hur mitt ätande/mitt tänkande på vikt/ätande/mat nog håller på att bli en ätstörning. Det är dels det svåra med att hitta nåta att äta som passar munnen och dels det att jag kollar och funderar på vad alla produkter innehåller - och om man får cancer av det. Dethär är nåt som jag får ta upp med psykologen sen då jag får en tid.
Det blev cykelrekord då jag med Daniela cyklade 14 km på 1h. Vi cyklade rundan Bredviken-Otnäs-Muncka i härligt väder. Hade SPF 50, stora solglasögon och långärmat och -buntat.
Efter en långsam morgon tog vi en familje cykeltur. Ville visa dom andra de nya fågeltornen jag hittat. Den yngre åkte "peräpyörä" medan den äldre klagade över lång väg då hans cykel är för liten. Fågeltornen, miljön och bulla uppskattades.
Andra gången, och nu hade jag ingen muskelvärk efteråt. Förra veckan hade jag ca tre dagar muskelvärk... Denhär super fina stora rosbuketten jag fick av Saara på 1:a maj njuter vi av.
Folk kommenterar ofta att "ni bor vid så fina naturområden", men vi cyklar och länkar alltid bara längs med samma stig och vet inte riktigt vad folk menar. Idag tog jag mod till mig och cyklade åt andra hållet än vanligtvis. Det var en underbar cykeltur och nu vet jag vad folk talar om. Nio km blev det. Dessutom promenerade jag raskt i upp och ner terräng i 20 minuter medan 8-åringen spelade sähly.
Idag hade vi reserverat en bädis timme med Maria. Det var jäte roligt, Maria var jätte bra och man fick nog lite springa och blev lite svettig. På kvällen blev det Lego Superhero-spelkväll med godsaker för familjen, då vi sen idag har en 8-åring i huset. Till middag åt jag en sushi-set från Lidl. Det var nog torrt och svårt med riset, kanske färsk skulle gå bättre?
Idag träffade jag Catrin igen. Det var så regnigt att vi inte gick på promenad utan satt inne och drack te. Efter det åkte vi till Iso Omena, skötte lite ärenden och - hör och häpna - gick på lunch till Thai-stället. Där är buffet lunch, som är bäst för mig - att själv kunna plocka och välja. Riset var lite torrt, men annors gick det ganska bra.
Märker att jag är hungrig mest helatiden. Mina portioner är ofta ganska små, så jag är hungrig efter 2-3h. Borde alltid ha en banan i väskan.
Dom goda nyheterna är för det första att idag fick jag mens! Har inte haft mens sen början av januari, och har läst att om man är över 40år då man får cytostatika, kan biverkningarna med en stor sannolikhet vara att man går i menopaus. Har varit okej med tanken, för inte ska vi ha fler barn, men psykiskt så är dethär en stor sak. Istället för att ha en till sak som kemoterapin förstört har jag istället nu en till sak som reparerats! Den andra goda nyheten fick jag läsa på kanta.fi; "PAD hyvänlaatuinen intradermaalinevus. Ei jatkoja.", dvs svaret från födelsemärkena på ryggen. HUH och pust!
På morgonen kom min arbetskompis (psykiater) och hälsa på mig. Vi gick på en lång promenad och satt länge och drack te. Mest babblade jag ju om mig och allt jag gått igenom, men nog talade vi om annat också. Det var jätte kiva och ses!
Till lunch blev det lite omväxling till omelett (hehe), stekta grönsaker (tomat, zuccini, champ, broccoli, linfrö) med ägg on the side.
Pojkarnas kusin var här över natten, så det var innelek i pyamas ända till lunch... Efter det for vi igen och spela tennis hela familjen. På middag var vi bjudna till Anna´s. Det blev egen gjord pizza, sallad och pannkaka. Jag åt lite av allt. Med mig hade jag igen för säkerhets skull en soppa och en banan, som jag inte behövde.
Idag träffade jag första gången vänner kring en middag. Som tur är vännerna i mammagänget mig nära och vi träffades hemma hos en av dom. Temat var asiatiskt och jag hittade nog mat att plocka åt mig så jag blev mätt. Med mig hade jag i handväskan för säkerhets skull en tomatsoppa, men behövde den inte. Alkohol eller efterrätt tog jag inte. Det var härligt att se alla och det blev tårar och skratt som vanligt.
