Undersökningar

För två veckor sen hade jag ckeck på halsen igen hos min läkare på HUS öron-, näs- och halsklinik. Allt var bra - huh! Efter det for jag till Sello och vandrade omkring. Känslorna är så tudelade. Å ena sidan skulle jag borda köpa blommor och känna glädje och tacksamhet för att vara här, vara i liv, vara frisk osv - och det gör jag ibland. Men å andra sidan känner jag dysterhet och sorg över att min situation är som den är och det känns tungt att måsta leva med rädsla, skräck och osäkerhet - fast jag till största delen kan utestänga det bra. Det är så tudelat att jag oftast inte kan känna nåt alls uta är bara tom. Så tar det nån dag tills jag hittar tillbaka till mig själv igen utan dom tudelade känslorna och är istället i situationen här och nu.

I december hade jag första gången röntgen och ultra sen diagnosen. Det var jätte tungt, bröt samman där och har inte velat skriva om det tidigare. Jag var på jobbet på morgonen, men tankarna var annanstans och jag kände mig helatiden gråtfärdig av stressen. Vi träffades hemma med min man och åkte dit tillsammans 12-tiden. Som tur var han med. Vi gick dit genom tunnlarna i Meilans - där jag åkt på bår och i rullstol då jag mot slutet av behandlingarna blev så dålig att jag var inne på sjukhus. Och vi väntade på min tur där nere under jorden - vilket jag gjort med min mamma då alla undersökningar gjordes för att komma fram till diagnosen. Jag har varit med om så starka stressiga känslor där att dom kom över mig och tårarna började rinna, mer och mer, häftigare, och då jag skulle anmäla mig vid disken kunde jag inte mera prata. "Sinulla ei ole kaikki hyvin", sa sköterskan empatiskt - och jag mindes hur härlig och trygg all vårdpersonal var under sjukdomen. Min man anmälde mig och undersökningarna gjordes. Även efter dethär, speciellt då jag igen for hem och vänta på resultat (i en månad), var jag igen tom på känslor och låg under en filt. Nyheterna en månad senare var som tur positiva.

Min läkare kollade på checken som vanligt på halsen med en kamera genom näsan. Jag frågade ifall det syns att jag varit sjuk och fått behandlingar. Hon sa att halsen utanpå känns som en vanlig hals och att munnen ser normal ut då man tittar i den (vilket också tandläkaren berättat) - men  då hon ser min hals inifrån, med kameran, så kan man se hur hård vården varit och hur mycket skador den gjort. 

Tex svalgmuskeln ser annorlunda ut och hon skrev en remiss till en talterapeut (HUS är nog så huippu). Jag vet ju själv också, nu då jag tänker på det, att svalgmuskeln inte är som förr. Jag är nog lite "rädd" för att svälja, och fast jag oftast är utan att aktivt tänka på det så finns det aktivt i det undermedvetna. Många i Facebook tonsillcancergruppen storknar ofta och har flera gånger varit med om Heimlich. Då jag sväljer måste jag tänka "nu sväljer jag" och koncentrera mig en sekund på hur det går; går maten ner eller behövs det vatten? går maten ner i rätt hals? Hos talterapeuten kan jag få övningar som stärker svalgmuskeln och får den starkare och normalare.



The real life of matångest

Eftersom jag inte kan äta vad som helst pga handikappad mun samt diet, så har jag ibland matångest. Jag får det då jag är osäker på ifall jag kommer att kunna äta och/eller kunna bli mätt, som tex. om jag ska till nån annan och äta, på fest eller äta på restaurang samt nu då vi ska flyga till Malaga. Jag tror att jag kommer att dö utan mat och gör allt för att förebygga det. Samtidigt vet jag ju rationellt att det inte skulle ske, men ångesten är inte alltid logisk och vill göra allt för att förebygga den.

Jag märker det på att jag håller på och tänker på det, planerar och packar ner määäängder med mat åt mig för flygresan. Hittills har jag tänkt: baby fruktmums x 1, banan x 2, proteindryck x 2 (får man ta med?), nötter x 1 påse, mörk chokoplatta x 1, kvark x 1, Quinoa-mozzarellasallad x 1 och mörkt bröd med avocado emellan. Tror ni jag klarar mig i 5h? Livet med ätstörning...

Jobblunch

Igår hade mitt jobb sommarlunch på en restaurang i Esbo. Jag blev bjuden med och har ivrigt vänta på att se alla. Det blev känslofyllt i början - som vanligt. Jätte kiva att se alla, att berätta öppet hur jag mår och även tala om jobbsaker. Där var buffet och jag hittade nåt att äta.

En bra diskussion hade jag med vår psykolog som gav mig ett så bra stödsamtal då helt i början. Hon gav tex. tips på hur jag kan försöka tänka då starka känslor kommer över mig "Ahaa, intressant, nu tycks jag känna ångest/rädsla/oro/sorg (identifiera känslan) eller nu tycks jag tänka följande hemska tankar. Det är inte farligt, det är en känsla/ en tanke, nu har jag den en stund och ska våga känna/ tänka den, iaktta den, och sen går den över". Att våga iaktta och upptäcka känslorna/ tankarna.

PET- och TT -scan

På morgonen steg känslorna iallafall, fast jag hade tänkt att dethär "bara" är att fara och ta en bild. Jag grät och vi kramades med min man i köket innan jag for. Det hela att köra denhär samma vägen, att det görs saker åt din kropp som du inte helt förstår, att du sticks med nålar, att du igen får spänna dig och vänta, att alltid och igen vara så stark och duktig.

Körde till Meilans med radion på full volym. Det kom många av mina favoritlåtar just nu, men jag sjöng inte med som jag brukar, det gick inte, det skulle ha varit för känslosamt. Funderade på ifall jag kommer att ha ett återseende med "masken" och hur jag kan ta det. Som tuuur blev det ingen mask. 

Jag togs emot kl. 8.30 och fick ett litet rum med en säng. Sköterskan tog blodsockret och satte nåt färgämne i mig med kanyl. Det var inte "varjoaine" som senast. Dethär var nåt radioaktivt ämne som skulle verka i kroppen en timme. En timme låg jag stilla i rummet. Efter det togs PET och TT i tuben, där jag skulke vara stilla i ca 20 min. Jag fick order om att hålla barn och gravida 1-2 meter ifrån mig, eftersom jag strålar radioaktivitet ända till eftermiddagen. Låter ganska ohälsosamt och hurja... Ska dricka mycket för ämnet lämnar kroppen med urinet.

Jag var klar kl 10.45, och åkte till min mamma. Så gick vi på lunch till Persilja på Drumsö. Dom har buffet, men där fanns ändå inte mycket jag kunde äta denhär gången. Soppan var för stark för tungan och rött kött vill jag undvika. Men drack 1,5 liter vatten. Hämtade pojkarna 16-tiden och hade leffailta på kvällen.

http://www.hus.fi/sairaanhoito/kuvantaminen-ja-fysiologia/tietoa-tutkimuksista/PET-TT/Sivut/default.aspx

Fredag

Sov dåligt under natten, hade ångest. På morgonen kändes det bättre efter prat och en kram av min man. Åt en gefilus-shot och en halv yoghurt på morgonen. Sov dagssömn. Såg på tv.

Min dubbelkusin kom och hälsade på och vi gick på en promenad och satt och drack te och pratade. Märker att jag nu börjar villa ha människor runt mig, och inte vara så mycket ensam. Har inte mera lika mycket behov av att vila. Det här var först andra gången jag hade besök på dagen och det var kiva då vi inte setts och pratat på länge.

Ångesten har fortsatt under dagen och tog en diapam på eftermiddagen. Dubbelkusinen hämtade barnen och tog dom till sig, så jag var ensam ganska länge tills min man kom.

Diarré-funderingar & ångest

Idag for pojkarna tidigt iväg och skrinna med Sagas familj och sen på lunch till dom. Vår 5-åring var super ivrig och lycklig över att kunna skrinna. Vår 7-åring kan skrinna bra, men hade haft kallt om tårna.

Jag vilade och åt under tiden. Eftersom jag här skriver om mitt mående, så skriver jag också om diarré, fast nån annan helst kanske inte läser om det. Har nu prövat med 3st Laxoberon pärlor istället för 4st. Om det skulle hjälpa till nattlig diarré. Sov helt okej; först 2h, så 1h vaken (slem, gurglande mm), sen 4h sömn. Tycker 3st pärlor endast gav lite mindre "mängd" diarré och några h senare. Undrar om det är möjligt att ha annat än diarré med denhär vätske-födan? Fast den innehåller nog fibrer mm.

Senare for 7-åringen till en kompis över natten och min man for och se på ishockey till sina föräldrar. Vi såg på matchen med 5-åringen. Började under senare delen av matchen känna ångest. Vad om cancern spridit sig? Det har ju varit så många lediga dagar... Tog inte diapam, klarade mig med att färga i mindfulness bok. På kvällen grät jag en stund till min man och så kändes allt lite bättre. Tror jag kan bli orolig och känna mig lite otrygg av att ha familjen så utspridd...

Ångest, tandläkare, shopping & labb + hjärtfilm

Vaknade 5-tiden och hade ångest. Det pirrade i huvudet och i bröstet. Tankarna snurrade och kunde inte lugna mig. Gårdagens info och konkretisering var nog ändå lite too much. Är rädd, jätte rädd. Tog en Diapam 2mg, men den hade ingen effekt. Note to self: 4mg i fortsättningen. Slumrade nog en stund innan pojkarna vaknade 7-tiden. Kände ännu ångesten när alla var vakna.

Då pojkarna for iväg gick jag i säng, lyssnade på avslappning/ mindfulness och sov en stund.
LINK till gratis avslappning för barn och vuxna:

http://www.mielenterveysseura.fi/fi/mielenterveys/hyvinvointi/rentoutuminen-palauttaa-voimia

Hade tandläkare kl 12.30 på HUS Kirurgiska sjukhus. Dom tog bort stygnen från visdomständerna och putsade tänderna rena i 1h. Där låg jag nog och funderade om allt dethär faktiskt är sant? Att allt dethär faktiskt händer mig och min familj? Känns så overkligt. Tänder tas ut, slangar opereras i magen - och det är bara början... Hur känns det att ha sån värk att man behöver opiater? Hur sjuk kommer jag riktigt att vara? Hur är det att vara så sjuk? Hur illa kan man må? OCH hur är det för barnen att ha en så sjuk mamma...? HUR kommer dom att reagera? Som tur ska vi träffa en familjeterapeut snart (fick remiss till cancerklinikens).

Gick till Stocka och använde lite av mitt presentkort av mammagänget. Köpte MAC Pro Longwear Concealer, som jag länge velat ha. Är ju nog i smink-köpförbud, men med presentkortet går det ju! Dessutom köpte jag en aluminiumfri dödö från LÓccitane. Gick lite i klädbutiker och tittade på lösa tröjor (för i kläd-köpförbud är jag nog inte mera då vi nu inte är på väg till Thailand). Slangen på magen kommer ju att komma ut 15-20cm och har tex. "stoppare" hängande. Det här betyder att jag inte kan ha så spända övredelar som mina flesta tröjor är, för det syns ju igenom som "knölar".

I kassakön i Kamppens Lidl kl 15 kom jag ihåg att jag ju skulle på blodprov och hjärtfilm idag till valbart HUS labb - så dom har fakta för operationen imorgon. Samtidigt såg jag att min sjuksköterska både ringt och textat... Googlade HUS lab, och som tur fanns det ett bakom hörnet som ännu var öppet! For dit och gav 9 tuber med blod samt hjärtfilmen - och hann efter barnen med buss.

SUMMA SUMMARUM

• Varierande dag med humöret, glad över att jag kunde slappna av med mindfulness. Mådde psykiskt bra hela eftermiddagen.
• Glad över att köpa vinnare peittare för mörka ringar under ögonen, som jag länge dräglat efter - och garanterat kommer att behöva mer än någonsin.
• Att ge nio tuber med blod går helt bra - fast dom sa på labbet att dom vanligtvis inte gör det.
• Som HUS-personal får jag förresten alla poliklinikbesök gratis. Till dom skulle det redan har gått säkert över 200€ (tandläkare, läkare, sköterskor á ca 36€).
• Pojkarna har roligt med grannpojkar.

Ateneum & sushi + tid och lillajul

På morgonen googlade jag en hel del. Både bra och lite ångest. Sov lite dåligt förra natten och tog en diapam på natten.

Träffade min mans fina kusin Jessica på Ateneum och såg Henri Cartier-Bressons fotografuitställning. Mest blev det pratande, men såg också många fina foton. Mitt favorit foto var ett från Spanien under kriget barn som leker och har roligt fotat genom en bombad vägg och ett av dom glada barnen hade kryckor. Nu i skrivstund känner jag att den beskrev min situation: fastän allt rasar omkring och man är rädd kan man ändå vara glad och ha roligt!

Gick efteråt och äta sushi och så shoppade jag ett par pipon i tanke på hårlossning.

- - - - -

JOBB LILLAJUL

På kvällen hade jobbet lillajul. Min fina arbetskompis textade mig förra veckan (efter att hon skrivit ut sömnmedicin åt mig) och kannusta mig att komma på lillajulsfesten. Min man tyckte också det skulle vara en bra ide att delta i vanliga saker så mycket som möjligt. Vi är en lugn porukka, så blev själv tänd på iden. 

En sak som var som "nåt som var menat" var, att jag kollat tiden fel och ringde på hos vår överläkare 45mim för tidigt. Hennes man var ännu hemma och hon presenterade honom och berättade att han är ontolog dvs cancerkäkare. Där kunde vi sen i lugn och ro tala om saken och jag kunde fråga saker jag funderat på. Dessutom sade han att han gärna kan ge en "second opinion" ifall jag nångång behöver!

Det var jätte kiva att se alla arbetskompisar och fick så mycket stöd och tsemppiä. Fick en burk med Sisu som en arbetskompis gjort "sisua Jonnalle". Hon berättade att hon själv haft bröstcancer för fem år sen och då fått en burk Sisu av en kompis - och att burken blev otroligt viktig för henne under resan, att hon alltid måste köpa till sisu dit och se till att den aldrig tog slut. Blev så glad och rörd!

SUMMA SUMMARUM
Dethär var en bra dag.
Fast jag hade lite ångest på morgonen så gick det om och har gjort en massa roligt och träffat kära.

Kriisin eri vaiheet

Fick diagnosen en måndag. På torsdagen träffade vi läkaren pånytt för vårdplan. Ångesten kom över mig, låg och skakade. Vi hade varit så "reippaita" dagarna innan, men nu blev det för mycket. Skickade textmeddelande åt mina arbetskompisar psykiatern och psykologen och bad att få träffa dom för att få "keinoja ja lääkkeitä ahdistukseen".

Vår psykolog ringde mig på kvällen. Det samtalet hjälpte mig mycket. Hon har jobbat som krispsykolog och förklarade för mig att jag är i den s.k. chockfasen. Att det just nu är för stort att förstå, att jag inte kan förstå det som hänt fastän hjärnan försöker. Hon berättade kort även om dom andra tre faserna som följer. Dethär hjälpte verkligen; jag förstod att jag inte behöver eller ens kan förstå ännu. Jag frågade henne även om jag "vågar" flippa. Jag har känt mig så lugn med det hela i några dagar, men nu ligger jag och skakar och är rädd att inte hitta tillbaka till lugnet utan typ flippar och går i psykos. Hon tröstade mig och sa att jag absolut ska våga gå igenom känslorna och att jag nog hittar tillbaka till lugnet. Hon sa att det är bra at jag skakat och darrat som ett löv. Hon sa att ur psykologens synvinkel är det bättre att klara sig utan lugnande mediciner, att känna, annors blir känslorna kvar och kommer ut på nåt annat sätt. Läkare erbjuder och berättar snabbt om att det finns mediciner för allt. Här måste man själv välja en gyllene väg, det behöver inte vara antingen eller.

- - - - - - -

Kris
I samband med sorg och efter besked som svåra sjukdomstillstånd finns det oftast en känsla av tomhet, ensamhet, övergivenhet och vanmakt hos den drabbade. En krisreaktion är en normal reaktion. Många känner en rädsla för att man ska bli psykisk sjuk eftersom man mår så dåligt. Krisen kan vara en smärtsam erfarenhet, men krisreaktionen är ett tillstånd som är friskt och normalt. Många menar att kriser är en förutsättning för utveckling och mognad. Ofta blir inte livet precis som det var innan händelsen som utlöste krisen. Ofta får den drabbade en annan syn på livet. Vissa saker blir viktigare och mer värdefulla är andra och andra saker blir mindre viktiga. Livet blir inte nödvändigtvis sämre. Många har gått vidare och säger att livet, trots allt, har fått ett nytt innehåll som på många sätt känns bra.

1. Chockfasen

... kännetecknas av upprördhet och förtvivlan. ... innebär inte att man har tappat förståndet, utan chocken bedövar de känslor som man inte kan stå ut med ... Ofta beskrivs chockfasen som en overklig känsla. ... Personen utsätts både för fysisk och psykisk stark stress. Kroppen kar reagera med frossa, illamående, muskelspänningar, yrsel och huvudvärk. ... kan vara allt från någon timme till några dygn.

Första veckorna efter att jag fått diagnosen hade jag svårt att äta.

2. Reaktionsfasen

... kroppsliga symtom som tappad aptit och dålig sömn. ... chockfasen dämpar känslorna och att reaktionsfasen låter dem komma ut. ... känslor av overklighet, enorm trötthet, koncentrationssvårigheter, inlärningssvårigheter, rastlöshet, att känna skuld och skam kommer och går allt eftersom. Det finns risk för missbruk av tabletter och alkohol för att förhindra dessa uppkommande känslor. ... kan fortsätta i flera månader.

3. Bearbetningsfasen

... det blir möjlig att bearbeta upplevelser och känslor, att reflektera lite mer konstruktivt. ... Nu börjar personen inse vad den har varit med om och börjat få lite perspektiv på det som hänt. ... Vänner är nu ett stort stöd som kommer att vara mycket viktigt för att man som person ska bli bättre. ... Ofta är det svårt att ta sig igen denna fas eftersom det man varit med om har tagit så hårt på själen.

4. Nyorientering

... minnena kan återkomma på ett ögonblick men dessa tankar dominerar och har inte övertag över livet längre. ... förmågan att glädjas kommit tillbaka. ... Man har börjat se världen genom nya ögon. ... Ofta har personer svårt att komma till den här fasen för det är så svårt ta sig igenom bearbetningsfasen.



Linkar om krisens olika faser:

• http://www.mielenterveysseura.fi/fi/mielenterveys/vaikeat-el%C3%A4m%C3%A4ntilanteet/kriisit/shokista-uuteen-alkuun
• https://www.tukinet.net/aineisto/aineisto_tiedot.tmpl?id=621

Svenska:

• http://www.prevent.se/amnesomrade/svara-situationer/kriser/krisens-olika-faser/
• http://hjalpkallan.se/artiklar/allmant/krishantering/
• https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Psykisk_kris