Undersökningar & kontroll

Förra veckan hade jag några tunga dagar. Jag hade ultra på halsen + lung röntgen. Jag HATAR Mejlans bottenvåningar för jag har så dåliga minnen att jag får ångest där. Egna kontroller med min läkare på Öron-, näs- och halskliniken är ok och utan ångest, men att ligga i apparater och vara ett objekt som undersöks är ångestfyllt (även senast HÄR). Min man var som tur med i väntrummet. 

Jag tittade på ultrascreenen och såg en svart fläck som den utländska läkaren kollade från olika håll, fotade och mätte. Tankarna susade på några sekunder 1vk, 1mån och 1år framåt. Till slut frågade jag ”siellä siis on jotain?”. ”Ei, ei, ei”, sa han och mina tårar började rinna av lättnad. Så gick han och jämförde med gamla bilder, kom tillbaka och frågade en rad frågor; om jag haft ont i halsen mm. Jag blev igen orolig över fläcken och frågade vad det var jag såg, men han förstod int eller förklarade int. Jag hade kontroll till min läkare först idag, en vecka senare, där hon kollar bilderna. Hemma kände jag mig orolig och var säker på att jag nu skulle måsta gå igenom allt pånytt. Gick med Lily-hunden till stranden och satt och grät. 



Såhär såg det ungefär ut.
Har nu googlat att det antagligen var en lymfkörtel han mätte.

Nästa dag på jobbet kollapsade jag till min arbetskamrat och bara grät. Eftersom jag själv jobbar på HUS, kollade vi mina texter tillsammans och där stod att det inte finns metstaser - huh, puuust! Jag var lättad, men så psykiskt slut att jag ännu talade och grät med två andra arbetskamrater och for sedan hem mitt på dagen för att sova. Min kropp var ännu länge i stressreaktion och spännd, men det lättade nog med info och att prata. Jag fick mycket stöd också av min man och vänner. Blev hemma ännu nästa dag då min kropp var så trött och hade huvudvärk.

Vad härlig arbetskamrat jag har.

Jag är duktig och stark, men kollapsar ca 1-2ggr i året - det har varit min survivalteknik. Idag träffade jag ”min” läkare och sjuksköterska på kontrollen, och blev behandlad som en människa och inte ett undersökningsobjekt. Läkaren kollade halsen med kamera genom näsan, allt var bra och nästa kontroll är om ett halvt år. Efter kontrollerna tar det ofta en stund innan jag samlar ihop mig och blir stark och mig själv igen. Piggade upp mig med att gå till Kaivarin Kanuuna där jag belönade mig med en Dalaleo väska jag länge velat ha, samt pumps och en maxikjol. 

Undersökningar

För två veckor sen hade jag ckeck på halsen igen hos min läkare på HUS öron-, näs- och halsklinik. Allt var bra - huh! Efter det for jag till Sello och vandrade omkring. Känslorna är så tudelade. Å ena sidan skulle jag borda köpa blommor och känna glädje och tacksamhet för att vara här, vara i liv, vara frisk osv - och det gör jag ibland. Men å andra sidan känner jag dysterhet och sorg över att min situation är som den är och det känns tungt att måsta leva med rädsla, skräck och osäkerhet - fast jag till största delen kan utestänga det bra. Det är så tudelat att jag oftast inte kan känna nåt alls uta är bara tom. Så tar det nån dag tills jag hittar tillbaka till mig själv igen utan dom tudelade känslorna och är istället i situationen här och nu.

I december hade jag första gången röntgen och ultra sen diagnosen. Det var jätte tungt, bröt samman där och har inte velat skriva om det tidigare. Jag var på jobbet på morgonen, men tankarna var annanstans och jag kände mig helatiden gråtfärdig av stressen. Vi träffades hemma med min man och åkte dit tillsammans 12-tiden. Som tur var han med. Vi gick dit genom tunnlarna i Meilans - där jag åkt på bår och i rullstol då jag mot slutet av behandlingarna blev så dålig att jag var inne på sjukhus. Och vi väntade på min tur där nere under jorden - vilket jag gjort med min mamma då alla undersökningar gjordes för att komma fram till diagnosen. Jag har varit med om så starka stressiga känslor där att dom kom över mig och tårarna började rinna, mer och mer, häftigare, och då jag skulle anmäla mig vid disken kunde jag inte mera prata. "Sinulla ei ole kaikki hyvin", sa sköterskan empatiskt - och jag mindes hur härlig och trygg all vårdpersonal var under sjukdomen. Min man anmälde mig och undersökningarna gjordes. Även efter dethär, speciellt då jag igen for hem och vänta på resultat (i en månad), var jag igen tom på känslor och låg under en filt. Nyheterna en månad senare var som tur positiva.

Min läkare kollade på checken som vanligt på halsen med en kamera genom näsan. Jag frågade ifall det syns att jag varit sjuk och fått behandlingar. Hon sa att halsen utanpå känns som en vanlig hals och att munnen ser normal ut då man tittar i den (vilket också tandläkaren berättat) - men  då hon ser min hals inifrån, med kameran, så kan man se hur hård vården varit och hur mycket skador den gjort. 

Tex svalgmuskeln ser annorlunda ut och hon skrev en remiss till en talterapeut (HUS är nog så huippu). Jag vet ju själv också, nu då jag tänker på det, att svalgmuskeln inte är som förr. Jag är nog lite "rädd" för att svälja, och fast jag oftast är utan att aktivt tänka på det så finns det aktivt i det undermedvetna. Många i Facebook tonsillcancergruppen storknar ofta och har flera gånger varit med om Heimlich. Då jag sväljer måste jag tänka "nu sväljer jag" och koncentrera mig en sekund på hur det går; går maten ner eller behövs det vatten? går maten ner i rätt hals? Hos talterapeuten kan jag få övningar som stärker svalgmuskeln och får den starkare och normalare.



The story begins - Knöl på halsen

Ja, så är det nu bara - jag har cancer.

Ungefär i september märkte jag att halsen var lite svullen på vänstra sidan. Tänkte att jag kanske håller på att bli sjuk, men konstaterade att jag underligt nog inte hade ont i halsen. Läget fortsatte och den blev lite större. Googlade i nåt skede "kaula patti", där det rekommenderades att kontakta läkare om man är över 40år.

HÄLSOSTATIONEN fre. 16.10
Gick i oktober till läkaren på hälsostationen. Hon kunde inte säga vad det skulle kunna vara. Skickade mig vidare till ultraljud och till laboratoriet på "koko verenkuva".

ULTRALJUD fre. 23.10
Nästa vecka på ultraljud. Läkaren gjorde undersökningen. Försökte fråga vad hon såg, men hon ville inte säga nåt eller överhuvudtaget tala med mig. Sa barskt att det är "imusolmukkeen suurentuma" och måste undersökas vidare. Måste tas en provbit med nål, men den kan hon inte ta för hon har endast "ohutneula". Då jag gick ut tryckte jag på den sura gubben för respons. Kände mig så skit, som ett objekt som undersöks och inte en människa.

Gick till bilen och googlade "imusolmukkeen suurentuma" och screenen fylldes med cancer, cancer, cancer. Var i chock, satt och darrade, kunde inte röra på mig, grät lite. Kunde inte tänka klart: ska jag tillbaka till jobbet som ingenting? Ska jag hem? Ska jag ringa nån? Vart ska jag köra? Kan jag köra?

Efter ca 45min i bilen körde jag till jobbet. Parkerade och ringde sedan min man. Började gråta och berättade om vad jag läst i google. Min man blev i chock och kunde inte trösta mig eller säga nåt. Slutligen konstaterade vi att jag inte ska gå till jobbet utan köra hem.

Ringde min mamma och grät, vilket lättade. Hon var realistisk och konstaterade att saken nu undersöks, vi kan inte påverka det och snart vet vi vad det är. Ringde också Nadine och hon berättade om en liknande upplevelse efter knöl i bröstet - men det visade sig senare att det inte var nåt. Textades med Anna. Min mamma föreslog att jag skulle titta på Kanta.fi. Hittade laboratorieresultaten, och dom var helt normala. Ringde också Marika som är läkare och hon berättade dock att tex. cancer inte alltid syns i blodprov. Efter samtalen kände jag mig i alla fall lugn och var helt okej då min man kom hem med pojkarna.

Nästa dag hade jag födelsedagskalas med Anna, Naccu och deras familjer. Hade inte ångest utan var på toppen festhumör.

HÄLSOSTATIONEN må. 26.10
Hälsostationens läkare ringde på måndagen och sa att hon sätter remiss till HUS Korva-, nenä-, kurkkutaudit, där saken undersöks närmare. Efter nån dag ringde dom redan och gav en tid.

HUS ERIKOISSAIRAANHOITO må. 2.11.2015
På HYKS (som också är min arbetsgivare) kändes det genast bra och tryggt - inte så "liukuhihna" som på stadens sida. Fin läkare och sköterska och jag kände genast att jag var i dom bästa händerna. Läkaren tog genast själv där prover - istället för att skicka mig vidare på dom. Hon tog en provbit med nål utifrån och så bedövades halsen och hon skar loss en bit inifrån halsen (som jag såg dinglande då hon tog ut den).

Så var det att vänta på svar.