Familjeterapeut

Hade idag sista gången tid till familjeterapeuten. Gångerna har varit jätte nyttiga och sista gången kändes bra. Vi talade egentligen inte om nåt nytt eller kom på nya idéer utan förstärkte saker vi redan tidigare gått igenom. Som tex. att jag nu ska identifiera mig som och gå tillbaka till friska jag och småningom börja se cancern som en fas som varit i mitt liv. Samtidigt vet jag ju att helt samma jag blir jag inte mer - saker har ändrats permanent fysiskt och psykiskt. Men det ser jag som en både positiv och negativ sak, en sak som gett mig av båda.

Kunde konstatera att vikten inte mer är en obsession, som den var ännu senaste gång. Och att ätandet nog går framåt, kan tex. nu äta tomat och drack rosé igår. Ätandet är nog ännu en "börda" och skulle gärna istället ta ett piller om det var möjligt, men maten tar nog lite mindre tankeutrymme i hjärnan än senast.

Hon konstaterade också att hon inte är så säker på att jag behöver en psykolog (vart jag fått en remiss). Vi kom dessutom underfund med att remissen går till HUS psykiatrins konsultation poliklinik, och jag jobbar ju inom HUS psykiatri och känner dom som jobbar där. Jag hade tänkt mig att psykologen skulle ha varit från Cancerkliniken eller Korva-, nenä-, kurkkukliniken med fokus på sjukdomen, men nu är jag nog inte så säker mer på vad jag vill eller behöver för känner mig inte psykiskt ostabil. Familjeterapeuten sa att alla känslor jag känt under resan, som rädsla, sorg, ångest, hjälplöshet osv är helt naturliga då man går igenom en cancerbehandling som dethär, jag har reagerat normalt och är inte enligt henne en "psykiatrisk patient". Vi konstaterade att jag ju kan tala om saken med arbetshälsovården, som är en neutral instans, om det känns att det behövs. Men allt har ju gått bra och som det skulle, så kanske det är onödigt att desto mer gräva i det. Vertaistuki är det som jag skulle behöva allra mest, kunna diskutera om tips på mat och få höra hur munnen mår efter två eller sju år. Satte en önskan till Suomen Kurkku- ja suusyöpäyhdistys ry om at dom skulle bilda en sluten fb-grupp för diskussioner. Dom gillade idéen och lovade göra det.

Vi fick ännu en tid till familjeterapeuten för "jälkitarkastus" i september. Måste nog än en gång konstatera hur bra HUS/HYKS är.

Familjeterapeut & vikt obsession

Förra fredagen fick vi berätta dom goda nyheterna för familjeterapeuten. Talade annors mest om ätandet, igen. Läkaren sade förra tisdagen att det tar ett år att komma tillbaka till det man var. För mig är det i slutet av januari 2017. Då borde jag ha fått vikten tillbaka och då vet jag ungefär hurudant skick min mun kommer att vara resten av livet.

Det är alltså inte bråttom med vikten och familjeterapeuten bad min man gömma vågen - fastän jag numera bara gått ca en gång i veckan (jämfört med varje dag + bokföring). Jag känner mig som en anorektiker i huvudet fast tvärtom. Jag vill ha mer vikt och det har "tagit över mitt liv" och mina tankar. Jag tänker på mat och vikt mest helatiden. Och ätandet är ingen njutning utan nåt man måste göra. 

Familjeterapeuten underströk att jag nu är frisk och ska hitta tillbaka till mitt friska jag. Friska jag vägde mig en gång i året - då ska jag tillbaka till det. Friska jag stressade inte över mat - då ska jag inte göra det nu heller osv.

------

Ville nu ännu gå en gång på vågen innan min man gömde den. Tycker jag ser ännu mer benig ut. Och så var det ju, vågen visade ännu ett kilo mindre sen senast. Nu har jag gått ner 18% och under 50kg kan jag bara inte gå. Hur ska jag låta bli att stressa över och sluta tänka på vikten?

Vad ska jag äta?? Jag vill äta hälsosamt, basically vegetariskt med fisk, har skippat socker och vitt mjöl - vad ska jag äta för att gå upp i vikt? Försöker sätta olivolja och kokosolja på allt. Ge mig smoothie mm kalori-bomb-tips!

Och nu göms vågen!

Familjeterapeut

Idag hade vi tid till familjeterapeuten på cancerkliniken, och det var jätte bra som vanligt. Vi talade denhär gången mest om mitt ätande. Berättade hur det står till; äcklas av mat, smaksinnet dåligt, munnen har äcklig smak, munnen är torr och konsistens känns äckligt i den. Att jag huvudsakligen äter via peg-slangen (2st påsar/dag). Äter nåt smått vid varje mål (soppa/ yoghurt) och fyller sen efteråt på med slangen. Vill komma upp till min vikt innan jag ger upp slangen.

Konstaterade att fysiska hinder inte finns; kan svälja och tugga utan smärta. Inte frukter och grönsaker (utom banan och gurka), för det svider, men mycket annat. Hon konstaterade att vikten inte kommer att gå upp mha apoteksvätskorna, utan normal mat (annat än soppa). Hon konstaterade att mitt problem ligger mellan öronen. Hon jämförde min situation med en baby som ska börja öva äta fast föda. Babyn vill ha flaskan/bröstet, för den är van vid det och det är så mycket lättare. Men som vuxen vet man att babyn måste vänja sig vid mat och lära sig äta. Nu ska jag bara hårt bestäma mig för att mjukt göra det; tex att jag får använda peg-slangen varannan dag. Min man har nog sagt helt samma sak, men det är skönt för oss båda att en utomstående tredje part tar ställning till vår situation. Nu gäller "just do it", hur oträvligt och äckligt det än är...

Familjeterapeut

Idag hade vi tid till familjeterapeuten - och det var jätte bra som vanligt. Idag talade vi tex. om hur jag småningom ska börja få rutin på dagen. Och sakta men säkert bli starkare och friskare. Dom tre senaste veckorna har varit en illamående vecka, en i Messilä och nu en vecka med stegring.

Hoppas på att nästa vecka börja få rutin. På att gå ut och promenera varje dag, ens 10 minuter. Att äta nåt fem gånger om dagen. Ska skriva upp vad jag gör och äter, så jag märker framstegen. 

Hon tog fram att det säkert för barnen är en stor grej att jag äter. Det är en så viktig social sak. Och det har vi nog märkt hur glatt dom skrikit "mamma åt gröt!" och berättat det åt mor- och farföräldrar. Idag åt jag med pojkarna och min mamma lite fisksoppa. "Titta! Mamma har nästan ätit allt!" ropade 5-åringen. Den bästa uppmuntringen fås nog ur en barnmun.

Familjeterapeut & smärtsjuksköterska

Idag hade vi med min man igen en bra träff med familjeterapeuten. Hon säger bra och rakt ut hur hon ser saker och hon har så rätt att vi bara håller med. Fantastiskt att nån är så professionell att hen slår rakt på spiken. Idag konstaterade hon att jag enligt henne tydligt är i svagare skick än då vi senast sågs (mitt under behandlingen). Hon konstaterade att behandlingarna samt sjukhusvistelsen nu syns på mig.

Det viktigaste vi skulle ta med oss från träffen var att;

• komma ihåg att jag ännu är verkligt svag. Exakt dethär har jag inte riktigt velat tillåta mig vara, så det var super viktigt och bra att hon understreckade det starkt. Jag ska ta det lugnt och långsamt. Dethär fick också min man i hemläxa att komma ihåg samt påminna mig om.
• att vara realistiska, inte "överpositiva". Jo, det är bra att vara positiv och tänka på hur allt blir bra, men man ska acceptera att det just nu inte ännu är bra och acceptera den känslan. Att bara fokusera på att allt blir bra gör att man förminskar (vähättele) min riktiga känsla, vilket kan kännas jobbigt.

Smärtsjuksköterskan var varm och trevlig som vanligt och vi avslutade träffen med en kram, vilket känns skönt i den miljön. Vi talade om hur jag faktiskt först idag konstaterade att jag ju sover dåligt på nätterna och har gjort det länge. Jag sover oftast bara 22-1.00. Efter det vaknar jag och ser på klockan minst en gång i timmen tills jag tar värkmedicin 3-tiden. Efter det fortsätter jag att vakna ofta och sover nästa längre pass kl 5-7. Inte undra på att jag slumrar dagarna i ända! Fick nu Temesta utskrivet för att få en bättre nattsömn. Det att jag minskat på smärtmedicinen under dagarna tyckte hon inte var så bra. Det ska vi göra sen tillsammans, planerat. Jag ska ha en ordentlig smärtdos tex. också för övandet av ätandet. Kändes skönt att nån säger att jag ska ta det lugnt också med den saken (fast jag här hemma lite skyndat med även det).

Båda rekommenderade att jag nästa vecka, två veckor sen behandlingarnas slut, ska testa svälja tex. Bona mango eller chokladmousse. Samt att jag ska VILA och TA DET LUGNT.

Familjeterapeut

På cancerkliniken finns en psykosocial enhet. Idag hade min man och jag tid till en familjeterapeut. Hon var jätte bra, vi hade bra diskussioner och fick bra vinkar. Vi kommer att träffa henne en gång i månaden under våren, vilket känns tryggt och bra.

Det vi lite oroar oss för är sen då känslorna kommer. Nu har vi dom bortblåsta och koncentrerar oss på vardagen och positiva saken. Och det var skönt att av henne få höra att det är okej och till och med bra - människans skyddsmekanism. Men känslorna kommer säkert för oss båda sen då dethär är över - då kan vi sörja över allt jag och min kropp måstat gå igenom samt allt det psykiska och rädslorna min man och jag gått igenom. Tror jag kommer att gråta i månader. Men hon ska hjälpa oss med det.

Och så gav hon bra vinkar, som att jag nog bra kan hjälpa till i hemmet samt gärna ska ta en promenad ute varje dag. Jag var så rädd för att bli smittad av flunssa under en stor del av jullovet, att jag låg ganska isolerad och vilade mig "i lager". Men nu är alla friska och jag ska gärna hålla nån kondition uppe, att inte vikten också sjunker pga mindre muskelmassa.

Väl hemma gick jag på en promenad i skogen. Tårarna började rinna där, det är så länge sen - visst är naturen stark, helande, givande och energirik.