Undersökningar & kontroll

Förra veckan hade jag några tunga dagar. Jag hade ultra på halsen + lung röntgen. Jag HATAR Mejlans bottenvåningar för jag har så dåliga minnen att jag får ångest där. Egna kontroller med min läkare på Öron-, näs- och halskliniken är ok och utan ångest, men att ligga i apparater och vara ett objekt som undersöks är ångestfyllt (även senast HÄR). Min man var som tur med i väntrummet. 

Jag tittade på ultrascreenen och såg en svart fläck som den utländska läkaren kollade från olika håll, fotade och mätte. Tankarna susade på några sekunder 1vk, 1mån och 1år framåt. Till slut frågade jag ”siellä siis on jotain?”. ”Ei, ei, ei”, sa han och mina tårar började rinna av lättnad. Så gick han och jämförde med gamla bilder, kom tillbaka och frågade en rad frågor; om jag haft ont i halsen mm. Jag blev igen orolig över fläcken och frågade vad det var jag såg, men han förstod int eller förklarade int. Jag hade kontroll till min läkare först idag, en vecka senare, där hon kollar bilderna. Hemma kände jag mig orolig och var säker på att jag nu skulle måsta gå igenom allt pånytt. Gick med Lily-hunden till stranden och satt och grät. 



Såhär såg det ungefär ut.
Har nu googlat att det antagligen var en lymfkörtel han mätte.

Nästa dag på jobbet kollapsade jag till min arbetskamrat och bara grät. Eftersom jag själv jobbar på HUS, kollade vi mina texter tillsammans och där stod att det inte finns metstaser - huh, puuust! Jag var lättad, men så psykiskt slut att jag ännu talade och grät med två andra arbetskamrater och for sedan hem mitt på dagen för att sova. Min kropp var ännu länge i stressreaktion och spännd, men det lättade nog med info och att prata. Jag fick mycket stöd också av min man och vänner. Blev hemma ännu nästa dag då min kropp var så trött och hade huvudvärk.

Vad härlig arbetskamrat jag har.

Jag är duktig och stark, men kollapsar ca 1-2ggr i året - det har varit min survivalteknik. Idag träffade jag ”min” läkare och sjuksköterska på kontrollen, och blev behandlad som en människa och inte ett undersökningsobjekt. Läkaren kollade halsen med kamera genom näsan, allt var bra och nästa kontroll är om ett halvt år. Efter kontrollerna tar det ofta en stund innan jag samlar ihop mig och blir stark och mig själv igen. Piggade upp mig med att gå till Kaivarin Kanuuna där jag belönade mig med en Dalaleo väska jag länge velat ha, samt pumps och en maxikjol. 

Tillsammans

Facebook vertaistuki grupp

Denhär slutna facebook gruppen blev jag nyss medlem i Tonsil cancer support group. Gruppen är såååå bra! En mycket aktiv grupp med fin kämparanda och mycket tips och råd. Rekommenderar för alla som diagnostiserats i sit liv, där finns rehabiliterare i alla stadier. Där finns också en hel del anhöriga.

Familjeterapeut

Hade idag sista gången tid till familjeterapeuten. Gångerna har varit jätte nyttiga och sista gången kändes bra. Vi talade egentligen inte om nåt nytt eller kom på nya idéer utan förstärkte saker vi redan tidigare gått igenom. Som tex. att jag nu ska identifiera mig som och gå tillbaka till friska jag och småningom börja se cancern som en fas som varit i mitt liv. Samtidigt vet jag ju att helt samma jag blir jag inte mer - saker har ändrats permanent fysiskt och psykiskt. Men det ser jag som en både positiv och negativ sak, en sak som gett mig av båda.

Kunde konstatera att vikten inte mer är en obsession, som den var ännu senaste gång. Och att ätandet nog går framåt, kan tex. nu äta tomat och drack rosé igår. Ätandet är nog ännu en "börda" och skulle gärna istället ta ett piller om det var möjligt, men maten tar nog lite mindre tankeutrymme i hjärnan än senast.

Hon konstaterade också att hon inte är så säker på att jag behöver en psykolog (vart jag fått en remiss). Vi kom dessutom underfund med att remissen går till HUS psykiatrins konsultation poliklinik, och jag jobbar ju inom HUS psykiatri och känner dom som jobbar där. Jag hade tänkt mig att psykologen skulle ha varit från Cancerkliniken eller Korva-, nenä-, kurkkukliniken med fokus på sjukdomen, men nu är jag nog inte så säker mer på vad jag vill eller behöver för känner mig inte psykiskt ostabil. Familjeterapeuten sa att alla känslor jag känt under resan, som rädsla, sorg, ångest, hjälplöshet osv är helt naturliga då man går igenom en cancerbehandling som dethär, jag har reagerat normalt och är inte enligt henne en "psykiatrisk patient". Vi konstaterade att jag ju kan tala om saken med arbetshälsovården, som är en neutral instans, om det känns att det behövs. Men allt har ju gått bra och som det skulle, så kanske det är onödigt att desto mer gräva i det. Vertaistuki är det som jag skulle behöva allra mest, kunna diskutera om tips på mat och få höra hur munnen mår efter två eller sju år. Satte en önskan till Suomen Kurkku- ja suusyöpäyhdistys ry om at dom skulle bilda en sluten fb-grupp för diskussioner. Dom gillade idéen och lovade göra det.

Vi fick ännu en tid till familjeterapeuten för "jälkitarkastus" i september. Måste nog än en gång konstatera hur bra HUS/HYKS är.

Ännu om vikten & vertaistuki

Idag bad min man att jag skulle sluta i fb-gruppen "10 000 steg/dag till midsommaren". Jag har ju tänkt att jag genom att få tillbaka mina muskler, får vikt. Men sanningen är att jag inte får muskler av att promenera, det bara förbrukar av min energi och det jag just ätit...

Men röra på mig ska jag, för det piggar upp och håller humöret uppe och håller mig aktiv. Men kanske cyklandet är bättre? Kortare promenader? Och sen för att få muskler så lite tyngdlyftning med små tyngder? Kanske planka?

Jag märker att jag har ganska dåligt tålamod nu med viktens rehabilitering, vill inte ge kroppen den tid den behöver... Jag tycker att jag borde vara helt tillbaka till friska jag då jag börjar jobba i augusti.


Fick förresten ett härligt mail av en flicka/kvinna som hittat min blogg via Muminmammans inlägg. Hon skrev om sin pappa som haft samma cancer för flera år sen. Det var härligt att tårögt läsa om deras erfarenheter och hennes pappa gav mig några tips. Pappan berättade att munnens ömhet nog går om, men det kan ta upp till ett år. Torrheten har han fortfarande, men mest på natten. Han rekommenderade också att börja med deltid då jag går tillbaka till jobbet (har ju varit borta nästan ett år). Blir så tacksam av alla som är så snälla och vill hjälpa mig med sina erfarenheter samt tips här i inläggens kommentarer!

Jobblunch

Igår hade mitt jobb sommarlunch på en restaurang i Esbo. Jag blev bjuden med och har ivrigt vänta på att se alla. Det blev känslofyllt i början - som vanligt. Jätte kiva att se alla, att berätta öppet hur jag mår och även tala om jobbsaker. Där var buffet och jag hittade nåt att äta.

En bra diskussion hade jag med vår psykolog som gav mig ett så bra stödsamtal då helt i början. Hon gav tex. tips på hur jag kan försöka tänka då starka känslor kommer över mig "Ahaa, intressant, nu tycks jag känna ångest/rädsla/oro/sorg (identifiera känslan) eller nu tycks jag tänka följande hemska tankar. Det är inte farligt, det är en känsla/ en tanke, nu har jag den en stund och ska våga känna/ tänka den, iaktta den, och sen går den över". Att våga iaktta och upptäcka känslorna/ tankarna.

Beröring

Läste idag artikeln "7 tärkeää asiaa, joita suuret menetykset opettavat" och kände igen fler av dom i mig.

Iom min sjukdom har jag insett beröringens kraftiga betydelse och inverkan. Många gånger har en lång, varm, lugn kram av min man hjälpt ångesten. Det andra har varit beröring av personal, och dess starka inverkan. Själv jobbar jag inom sjukvården (psykiatrin) och allmänt rör inte personalen patienterna (man skakar ju inte ens hand mer nuförtiden). Jag väntade mig alltså ingen beröring, men fick det vid flera tillfällen. Blev överraskad varje gång och det gav mig alltid styrka och lugnade.

Då jag skulle in på PEG-slangens operation och började gråta, var sjuksköterskorna härliga och pajade min rygg och höll sen en hand på axeln då jag låg på operationsbordet. Det var tröstande och lugnande.

Smärtsjuksköterskan var härlig och gav alltid en stor kram då jag skulle hem efter vår träff, vilket gav kraft och kämpande.

Min sjuksköterska på Kova-, nenä-, kurkkuklinikka sätter ofta en hand på mitt knä eller axel. Kommer speciellt ihåg då jag nu senast vid undersökning igen fick kameran in genom näsan till halsen, vilket var jätte obehagligt och tar lite ont. Jag satt i stolen och klämde fast ögonen. Då satte hon i ett skede sin hand på min axel och genast slappnade jag lite av och kände att jag bra orkar en minut till.

Jag tänker definitivt komma ihåg dethär i mitt jobb och föra det vidare till kolleger.

Idag publicerade jag denhär bloggen

Min resa från diagnosen, genom sjukdomen och tillbaka till friska jag kan du läsa om på denhär bloggen. I korthet skrev jag om resan och orsaken till varför jag publicerar HÄR på min friska blogg. Jag är så glad att vänner och bloggare delat och gjort reklam för bloggen.
F**k cancer!

Ute på restaurang

På dagen for jag hem till en vän som haft ryggoperation och är sjukledig. Det var skönt att tala om våra upplevelser att vara sjuk, bli frisk, leva med ovetandet, rädslan att det ska ske pånytt mm. Lunch åt jag på en buffet lunchrestaurang och det gick okej.

På kvällen hade vi träff med Fabulösa flickorna Maria, Marika, Annika och Sonja. Vi träffades på restaurang Penny. Det var härligt att se alla, härligt att vara "tillbaka" och kunna göra saker som dethär. Det blev som vanligt mycket tårar vid bemötelsen och var som vanligt beredd utan mascara. Dessutom blev det mycket skratt, som jag behöver sååå.

Jag hade kollat menun innan och set att det bara fanns en förrätt jag kunde äta. Därför åt jag hemma innan. Där fanns dock utanför menun också scallops till förrätt. Jag berättade åt servitören att jag är mathandikappad och önskar få allt på tallriken skillt för sig, ifall det är nån komponent som är för stark och/eller svidande. Förrätten gick bra och som huvudrätt tog jag en sparris förrätt. Skålade gjorde jag med grönt te. Servitören var så söt att hon märkte att jag inte kunde äta annat än sparrisen från tallriken (såsen, rucola, marinerade nötter), så hon frågade om jag ville ha mer sparris!

Uppigning

Mina studiekamrater har igen kommit ihåg mig. Dom känner nog mig så bra och har skickat dom perfekta gåvorna. Först "älykortit" och sen färgläggningsbok och nu ett pussel! Älskar pussel, dom hör sommaren till!

Bädis

Andra gången, och nu hade jag ingen muskelvärk efteråt. Förra veckan hade jag ca tre dagar muskelvärk... Denhär super fina stora rosbuketten jag fick av Saara på 1:a maj njuter vi av.

Lunch på restaurang

Idag träffade jag Catrin igen. Det var så regnigt att vi inte gick på promenad utan satt inne och drack te. Efter det åkte vi till Iso Omena, skötte lite ärenden och - hör och häpna - gick på lunch till Thai-stället. Där är buffet lunch, som är bäst för mig - att själv kunna plocka och välja. Riset var lite torrt, men annors gick det ganska bra.

Märker att jag är hungrig mest helatiden. Mina portioner är ofta ganska små, så jag är hungrig efter 2-3h. Borde alltid ha en banan i väskan.

Två goda nyheter & sällskap

Dom goda nyheterna är för det första att idag fick jag mens! Har inte haft mens sen början av januari, och har läst att om man är över 40år då man får cytostatika, kan biverkningarna med en stor sannolikhet vara att man går i menopaus. Har varit okej med tanken, för inte ska vi ha fler barn, men psykiskt så är dethär en stor sak. Istället för att ha en till sak som kemoterapin förstört har jag istället nu en till sak som reparerats!

Den andra goda nyheten fick jag läsa på kanta.fi; "PAD hyvänlaatuinen intradermaalinevus. Ei jatkoja.", dvs svaret från födelsemärkena på ryggen. HUH och pust!

På morgonen kom min arbetskompis (psykiater) och hälsa på mig. Vi gick på en lång promenad och satt länge och drack te. Mest babblade jag ju om mig och allt jag gått igenom, men nog talade vi om annat också. Det var jätte kiva och ses!

Till lunch blev det lite omväxling till omelett (hehe), stekta grönsaker (tomat, zuccini, champ, broccoli, linfrö) med ägg on the side.

Lördag med flickvänner

Idag träffade jag första gången vänner kring en middag. Som tur är vännerna i mammagänget mig nära och vi träffades hemma hos en av dom. Temat var asiatiskt och jag hittade nog mat att plocka åt mig så jag blev mätt. Med mig hade jag i handväskan för säkerhets skull en tomatsoppa, men behövde den inte. Alkohol eller efterrätt tog jag inte. Det var härligt att se alla och det blev tårar och skratt som vanligt.

(Morgonen började jag med en länk på 2,6km.)

Med mamma på stan

Träffades kl. 10.40 i Kampen och tog metron till Hertonäs och Marimekkos vän-försäljning. Fabriksbutiken var jätte stor och det var inspirerande att gå runt bland glada färger och mönster.

Efter det åkte vi metro till Hagnäs. Gick runt i hallen och efter det mot Satu Silvos gröna eko-restaurang Silvoplee. På vägen fanns luomu cafe, luomu butik och restaurang. Härligt så trendigt! Tex. Ekolo vill jag gå och besöka då jag hinner. Maten på Silvoplee betalades enligt kg du tagit på tallriken. Buffet bordet var långt och det fanns mycket kallt och varmt och såser att välja mellan. Där var just sån mat man borde äta för att hållas frisk. Dit kan man gå för att få idéer och inspiration.

"Raaka-aineemme ovat noin 65 % luomua saatavuudesta ja vuodenajasta riippuen.

Käytämme ja suosimme lähiruokaa, kauden kasviksia ja reilun kaupan tuotteita.

Teemme ruoan alusta alkaen itse.

Emme käytä eineksiä, puolivalmisteita tai teollisesti prosessoituja raaka-aineita.

Silvopleen ruoasta on noin 55 % elävää ravintoa eli ruokaa,

jota ei ole kuumennettu yli +40°C.

Tällöin entsyymit, vitamiinit ja kivennäis- ja hivenaineet säilyvät

elimistömme kannalta parhaassa mahdollisessa muodossa."

Tog en stor portion och åt allt, men smaken ska man inte tala om med mig...

I Anttila köpte jag ännu organisk shampoo och duschtvål. Sante är ett märke som rekommenderats på nätet. Dom kostade 12,90€/st. Andra organiska märken med shampoo är: frantsila, ole hyvä, aubrey, elokuu, lavera, urtekram, haushka, weleda. Köpte också ett organiskt Lavera läppstift.

Stöd och tacksamhet

Började morgonen med att dammsuga kl. 8.45 - vad som helst för att inte behöva äta. Som förr i tiden då man skulle läsa till tent. Tvingade i mig en bit, hällde påsmat i slangen och körde till min kompis Catrin. Där gick vi längs med stranden på en lång promenad och pratade och pratade. 

Catrin är också en av dom som varit ett stort stöd. Som vink till anhöriga och vänner till människor som går genom nåt tragiskt som en sjukdom eller kanske en skiljsmässa; stort stöd är redan nåt så lätt som ett textmeddelande nu och då. "Hur mår du?" "Du är i mina tankar!" Att man visar att man bryr sig. Det värmde alltid hjärtat i smärtan och utmattheten att på telefonen se att man fått ett meddelande - nån har tänkt på mig! Men människor är olika och det respekterar jag. Nån tänker att hen "inte vill störa", fast även hen tänker på mig lika mycket, men det känner ju inte den som är sjuk lika bra - det är inte stöd. Och för nån annan kan det vara för mycket i den livssituation man är i, att man inte bara kan deala med nån annans sjukdom eller annan kris och ge stöd just då. Jag är så lycklig att jag har så mycket vänner och bekanta - och min cancer har inte varit en hemlighet. Mina nära vänner har såklart stött mig otroligt mycket, och alltid kommit åkande om jag önskat. Det har varit en otrolig trygghets känsla att ha dom, min familj och mina föräldrar så nära. Det intressanta var att man inte alls kunde tänka sig vem av ens bekanta som överraskade stiger fram och aktivt stöder, som tex. min relativt nya arbetskompis Hanna har under hela resan textat mig aktivt och gett mig stöd, likaså Catrin och Jessica.

Medicinfri

Från och med idag är jag fri från mediciner. Min "opiaattivieroitus" är gjord. Har jag haft abstinensbesvär under nedtrampningen? Kanske. Känner ofta att det kliar under huden. Som en massa myror gick där. Tror det kan ha och göra med medicinen. Så har jag ju också frusit, vilket jag tror främst beror på viktminskning, men kan också vara abstinens.

Från och med nästa vecka kan jag nu själv hämta barnen från dagis och skola. Dom har rekommenderat att jag inte ska köra med barn i bilen så länge jag tar starka mediciner. Pojkarna har väntat jätte mycket på att jag ska börja hämta dom. För dom är det igen ett konkret steg framåt.

Idag var jag och hälsa på min gamla arbetskompis Marlena. Vi jobbade tillsammans på Opiatberoendepolkkliniken i flera år, så det var lustigt att konstatera att min opiatmedicinering slutade idag. Marlena har berättat om min sjukdom till sina barn och hennes nioåriga flicka har varit så söt och bett till gud för mig och skippade läxklubben för att komma hem och se mig, fast vi bara träffats två gånger tidigare.

Marlena och jag för ett år sen på girlstrip i Riga.

Måndag

Min mans kusin Jessica har varit ett starkt stöd under vintern. Idag kom hon till oss på morgonen och vi gick på en lång promenad.

Min mamma kom på kvällen hem från en 1vk utlandsresa. Jag har nu blivit så van att vi ses två gånger i veckan att vi saknade henne medan hon var borta.

Joga & spytta

Idag på skärtorsdagen var det dags att börja mjuk lempeä joga. Vi hade missat att det är ledigt från skolan, så hade 7-åringen med mig. Han satt tyst och snällt med telefonen i 1,5h... Jogan var skön och just så mycket jag orkar. Köpte ett 10x kort. 7-åringen kommenterade "ni var som ni sku ha varit tajuttomia".

Efteråt åt vi tillsammans på picnic och jag orkade en halv thai-kokos soppa. Väl hemma var jag ganska slut. 

Läkaren som följer med min värk, ringde som bestämt. Konstaterade att jag inte har smärtor. Hon tyckte jag kan sluta medicineringen inom 1-2veckor. Borde igår ha bytt smärtplåster från styrka 25 till 12, men märkte att vi inte hade annat än 75 i medicinlådan. Köpte först idag på apoteket och satte 12-plåstret då vi kom hem. Var alltså utan värkmedicin (opiater) sen igår kväll. Vet inte om det var orsaken (abstinens?), men spydde på badrumsgolvet (hann inte ens till toan). Eller var thai-soppan för kryddad? Eller var det pga att jag har slem i halsen och hostade upp det? Var jogan för mycket? Har inte spytt på länge... Känns skit.

Kände mig svag och trött hela kvällen. Min mamma blev med oss tills barnen var i säng, då min man hade kvällsprogram.

Uppiggning

Fick idag en kasse utanför vår dörr, med uppiggning av mina fina studiekamrater. Vad glad jag blev, det känns så härligt skönt när vänner bryr sig och visar det.