Den stora dagen

Idag var den stora dagen då jag skulle få veta hur behandlingarna lyckats. Var på PET- och TT-scan för tre veckor sen och skulle nu få höra resultatet. Vi åkte kl 9.00 till Korva-, nenä-, kurkkuklinikka med min man. Då vi satt och väntade kände jag mig så nervös att jag höll på att börja gråta. Då vi kom in till läkaren hann jag just sätta mig då hon sa "jag har goda nyheter". Samma sekund dök mitt huvud i mina händer och jag började gråta. Grät ut lättnad, spänning osv. Efter en stund vände jag mig om till min man och frågade om han ens hann höra var läkaren sa, eftersom han kom in efter mig, och han hade inte hunnit höra varför jag grät. Jag hade nog varnat honom innan att jag säkert kommer att braka oavsett svar... Läkaren sa att hon skriver en remiss till deras psykolog, så jag får hjälp med att behandla vad som hänt (HUS är nog så bra!).

Efter att jag lugnat mig tittade hon in i munnen och halsen. I rummet satt även tre läkarkandidater och min sköterska. Läkaren tittade också in i halsen med en kamera som gick in genom näsan - not so nice.

Förra veckan satte jag ett meddelande till min sköterska och frågade om dom kan ta bort peg-slangen. Hon svarade: dom gör det, ät inte nåt på morgonen och ta en burana innan. "Ska dom ta ut peg-slangen med burana?!?", undrade jag till min man. "Nej, du får såklart lokalbedövning sen där", svarade han. Men nej, ingen bedövning, inget snitt utan den skulle dras ut. Hålet är som ett sugrör och "stopparen" som ska ut genom hålet är som en 2€ slant, berättade läkaren. Jag lade mig på sängen och stängde ögonen. Min man berättade att läkaren satte foten mot sängen och drog med full kraft, jag skrek av smärta, det tog ca 2 minuter, och så var det över. Låg kvar och andades ut smärtan ännu i ca 7 minuter innan jag kunde öppna ögonen. Smärtan var som en 10 minuters förlossning. Hålet syddes inte ihop utan det sattes på bindor och plastskydd - för maten kommer ju att lite läcka ut. Hålet kommer att gå fast på 2-3 veckor.

Efter att jag kom hem ringde jag mina närmaste och grät ännu lite av lättnad och lycka.

Bye bye Peggy!

Ingen rem runt halsen längre, inga sprutor för föda eller sköljning längre, inte mera akta magen, inte mera fundera på vad för kläder jag ska använda för att inte slangen ska synas - min kropp är fri! Jag hade slangen i sex månader (25.11.2015 - 17.5.2016). Vår 8-åring konstaterade: "mamma har ett hål i magen och det kan lomma ut en knackorv där". Barnen var ivriga och "rädda" för att se hålet. Speciellt för barnen är dethär ett konkret tecken på att jag nu är frisk. Men också för mig och min man - jag känner mig fri!

Förberedelser från diagnos till behandling = 1 månad

VECKA 1

Må. 9.11 diagnos

Ti. 10.11 Magnet & röntgen

To. 12.11 läkartid

Fre. 13.11 tandläkar check

VECKA 2

Ti. 17.11 visdomständer ut

To. 19.12 labra

VECKA 3

Må. 23.11 egen vårdare: info om peg

Må. 23.11 cancerkliniken läkare & sjuksköterska

Ti. 24.11 tandläkare tandsten

Ti. 24.11 labb & hjärtfilm

On. 25.11 sjukhus: peg

To. 26.11 sjukhus: peg

Fre. 27.11 mask, tt, magnet

Lö. 28.11 peg-check på sjukhus

VECKA 4

Må. 30.11 Isotop undersökning

Ti. 1.12 sjuksköterska: peg check

SÅ BÖRJAR DET...

Diagnos 9.11.2015

En vecka väntade vi på svar, och var även förberedda även på det värsta. Måndagen 9.11 stannade jag hemma från jobbet, då jag visste att dom skulle ringa. Ville inte vara med nån egen patient och ursäkta mig för att ta emot ett samtal som i vilket fall som helst skulle utlösa en känslomässig reaktion. Dom ringde på morgonen och sa att jag skulle komma och träffa läkaren och ta med en anhörig. Då visste vi att nyheterna inte kan vara bra.

Läkaren gick direkt på sak och berättade att det är en elakartad tumör; "nielurisasyöpä" tonsillcancer. Att det finns cancer man dör av och dethär är inte en sådan. Denhär behandlas och vårdas. Sånthär är livet emellanåt." Läkaren var sympatisk och saklig. Hon berättade att denhär sortens cancer är ovanlig på unga kvinnor - typisk för äldre alkoholiserade rökande män... Ifall det blir operation, sker det redan på fredagen.

Sjuksköterskan som var med, kommer att vara min kontaktperson som jag kan texta eller ringa när som helst. Kommer att gå på kontroller här hos domhär två i 5år.

Sjukledighet fick jag till årets slut och enligt läkaren ännu längre. Vi började inte gråta - det var för stort. Lite snyftade jag då jag berättade att våra pojkar är 5 och 7år. "Vad ska bi berätta åt dom?". Jag fick några tider bokade och så for vi hemåt. For via laboratoriet och biblioteket, tänkte att vi skulle låna en bok för barnen.

Hemma började jag telefonrumban. Det var svårt och sorligt att berätta och grät varje gång. Ringde min mamma, min pappa, mina bröder och talade med mina allra älskade vänner Nadine, Saga och Anna. Tungt. Meddelade ännu ett par kompisar via textmeddelande. Meddelade kompisgäng via fb som "mammagänget", gamla arbetskompisar "Riga-jengi" och gamla arbetskompisar "Akuutti-jengi". Till jobbet meddelade jag diagnos och att jag fått sjukledigt till årets slut. Alla samtal och meddelanden var en otrolig tröst. Vid varje meddelande och samtal grät jag - vilket var bra. Fick så mycket tröst och kämpande och är otroligt tacksam över det.

BARNEN
Till barnen 5- och 7år berättade vi att läkaren nu sagt att knölen ska bort. Vi använde inte ordet c. Åtminstone 7-åringen vet vad det betyder och kopplar ordet med döden (vilket ju dom flesta gör). Berättade att jag kommer att få så starka mediciner att jag kommer att vara sjuk, ligga i sängen, kanske spytta, kanske ha diarré och all mat kommer att smaka paff. "Ok, kan jag få ketchup", var barnens reaktion. Härligt hur deras här och nu får en själv att också tänka mera i dom banorna. Den äldre frågade sen varför jag har tårar i ögonen? "Att veta att man kommer att bli sjuk, ja spy- och magsjuka och inte känna smak av karkki känns ganska tråkigt". Vi som hade tänkt att den äldre inte vill åka till innebändy på kvällen, utan skulle bli orolig, fick bråttom att åka iväg. Jag åkte med honom, som vanligt, och det kändes bra.