Spännd och nervös

Nästa tisdag har jag äntligen läkare och får höra hur behandlingarna funkat. Märker hur jag dag för dag blir mer spännd, orolig och nervös. Vad svaret än är tror jag att jag får ett slags känsloutbrott. Antingen kan jag äntligen av lättnad gråta ut allt jag gått igenom, eller så brakar jag ifall jag ännu efter allt detta måste opereras i halsen. Håller nog humöret uppe och har inte haft ångest, det är bara lite mer tungt på axlarna för tillfället.

Jag ska gå på blodprov innan, och märker hur jag varje dag skjuter upp det. Vill inte ha nålar stuckna i mig mera, vill inte att det tas prover, vill inte vara sjuk, vill inte påminnas om stickandet och hur svårt det mot slutet var att hitta blodådror... Men nu ska jag cykla till hälsostationen och bara göra det, för visst vill jag ju ha resultaten - bara dom är bra!

EDIT: Nu är proven tagna och det gick snabbt och enkelt som bara vad, huh!

Sjukhus dag III

Morgonen började igen med att blodprovskärran kom klirrande.

Har fått i mig föda och dryck - inte tillräckligt, men det har hållits inne. Har gått upp i vikt. Målet idag är 750 ml föda + 2l vätska.

Smärtpoliklinikens läkare kom på besök på morgonen. Värkmedicinen verkar ok; ökad plåsterdos bra, ökad oxynorm dos bra. Hon tillägger ännu ett snabbt verkande näspray att ha i handväskan och tex på morgonen då det tar ca 15 minuter för oxynormen att börja verka.

Strålning.

Avdelningens två läkare kom på rond. Ska bli över veckoslutet ända till måndagen, 6 dagar. Fick ceridal olja för halsen.

Åt en saftis som inte smakade nåt, men ger energi. Drack ett glas jaffa via slangen, som näringsterapeuten rekommenderat för energi samt bättre smak i munnen då man rapar. Fick födan igång med pumpen kl 12, och sov nästan 2h.

Pojkarna kom och hälsa på, då jag nu blir här så länge. Som tuuuur i oturen är denhär canceravdelningen evakuerad till kvinnis pga asbest. Eftersom vi träffades på cafe fanns det inget där det skulle stå cancer/syöpä. Och jag fick gå utan droppställningen, som är så skrämmande och hade halsduk för min hals ser ganska hemsk ut. Det var härligt att se pojkarna, alla mina tre musketörer. Dom var så pratsamma såååå. Vi talade mycket om hur dom kommit till världen just i dethär huset och om att vi sen kan spela fotboll och ishockey med "hunden" vår. Oj sån positiv energi jag fick med mig av dom glada, söta, pratsamma kulumuruna.

Slemmet har blivit värre idag, pga att jag ätit mera. På vägen och träffa pojkarna hostade jag en maaaassa slem och spytta lite i en städkärra i korridoren. Samma sak hände på vägen tillbaka till avdelningen. Talade med en sköterska som var jätte bra. Hon berättade att hon jobbat här 40år och hennes "passion" och specialitet är peg-slang patienter. Hon sa att vi slutar äta för idag, fastän näringsterapeuten och läkaren har höga stränga mål, så är det ingen ide att trotta i maten om det leder till att den kommer ut. Hon mätte hur mycket jag ätit, vilket var 700ml, mer än vad jag fått i mig på några veckor!

En kiva rumskamrat for hem idag. Hon var i min ålder (1975) och hade också en 7-åring. Vi blev fb-kompisar, det är så sällan man stöter på nån under pensionsåldern här.

Sjukhus

Smärtpoliklinikens läkare och sköterska. 
Hade kallsvettig panna då jag kom, ingen feber. Kanske pga höjd morfinplåster dos. Läkaren gjorde en plan över smärtvården, men var mest orolig över min vätskebalans. Jag hostade slem då vi pratade, och måste spytta i roskisen... Dom ansåg att vi måste få vätskan och födan i balans asap, och föreslog avdelningen. Jag borde få i mig 3-4l vätska/föda / dag. Har fått under 2l...

Var på avdelningen kl 11.20.
Det värsta med sjukhus är kanylen. Vill undvika sjukhus till det sista pga den... Har nu så dåliga blodådror av allt stickande under dom senaste månader att det lyckades först på tredje försöket. Det togs en massa blodprover, svalgprov, näsprov, influenssaprov och what not. Vägde 53,9kg. Min normala vikt är 60kg.

Så började jag få vätska och medicin mot illamående i kanylen. Samt föda i peggyn. Sov ganska mycket under dagen. Min man kom och hälsa på mig och vi talade om roliga saker och skrattade en stund. Jag viskar sakta.

Halsens hud flagar riktigt ordentligt där den brännts. Men hyn är inte sjuk om man inte rör på den. Värkmedicinerna hjälper säkert till det också. Har hemma satt till natten en fet Elisabeth Arden kräm, som känts bra HÄR. På morgonen måste den tvättas bort så hyn är ren för strålningen.

Läkare, antibiotika och gråt

Hämtade på morgonen till strålningen med mig en lapp där jag skrivit hur jag mår:

- vointi heikko

- syön ja juon aivan liian vähän

- eilen 2 x oksu ja kipuja

- pelkään että kuivun

- suussa uusia rakkuloita

- voinko ottaa enemmän Oxynormia kipuun?

Fick genast träffa cancerklinikens läkare. Hon tyckte det var otypiskt att maten inte hålls och var lite orolig. Hon reserverade en tid imorgon för Kipupoliklinikens läkare. Hon skickade mig till labra, hade lite höjt infektionsvärde och fick 3 dagars antibiotika.

På kvällen skulle min man på tennis och jag grät för jag ville inte bli lämnad ensam. Klarade mig iallafall då jag gick direkt i säng. Dålig och svag.

Ångest, tandläkare, shopping & labb + hjärtfilm

Vaknade 5-tiden och hade ångest. Det pirrade i huvudet och i bröstet. Tankarna snurrade och kunde inte lugna mig. Gårdagens info och konkretisering var nog ändå lite too much. Är rädd, jätte rädd. Tog en Diapam 2mg, men den hade ingen effekt. Note to self: 4mg i fortsättningen. Slumrade nog en stund innan pojkarna vaknade 7-tiden. Kände ännu ångesten när alla var vakna.

Då pojkarna for iväg gick jag i säng, lyssnade på avslappning/ mindfulness och sov en stund.
LINK till gratis avslappning för barn och vuxna:

http://www.mielenterveysseura.fi/fi/mielenterveys/hyvinvointi/rentoutuminen-palauttaa-voimia

Hade tandläkare kl 12.30 på HUS Kirurgiska sjukhus. Dom tog bort stygnen från visdomständerna och putsade tänderna rena i 1h. Där låg jag nog och funderade om allt dethär faktiskt är sant? Att allt dethär faktiskt händer mig och min familj? Känns så overkligt. Tänder tas ut, slangar opereras i magen - och det är bara början... Hur känns det att ha sån värk att man behöver opiater? Hur sjuk kommer jag riktigt att vara? Hur är det att vara så sjuk? Hur illa kan man må? OCH hur är det för barnen att ha en så sjuk mamma...? HUR kommer dom att reagera? Som tur ska vi träffa en familjeterapeut snart (fick remiss till cancerklinikens).

Gick till Stocka och använde lite av mitt presentkort av mammagänget. Köpte MAC Pro Longwear Concealer, som jag länge velat ha. Är ju nog i smink-köpförbud, men med presentkortet går det ju! Dessutom köpte jag en aluminiumfri dödö från LÓccitane. Gick lite i klädbutiker och tittade på lösa tröjor (för i kläd-köpförbud är jag nog inte mera då vi nu inte är på väg till Thailand). Slangen på magen kommer ju att komma ut 15-20cm och har tex. "stoppare" hängande. Det här betyder att jag inte kan ha så spända övredelar som mina flesta tröjor är, för det syns ju igenom som "knölar".

I kassakön i Kamppens Lidl kl 15 kom jag ihåg att jag ju skulle på blodprov och hjärtfilm idag till valbart HUS labb - så dom har fakta för operationen imorgon. Samtidigt såg jag att min sjuksköterska både ringt och textat... Googlade HUS lab, och som tur fanns det ett bakom hörnet som ännu var öppet! For dit och gav 9 tuber med blod samt hjärtfilmen - och hann efter barnen med buss.

SUMMA SUMMARUM

• Varierande dag med humöret, glad över att jag kunde slappna av med mindfulness. Mådde psykiskt bra hela eftermiddagen.
• Glad över att köpa vinnare peittare för mörka ringar under ögonen, som jag länge dräglat efter - och garanterat kommer att behöva mer än någonsin.
• Att ge nio tuber med blod går helt bra - fast dom sa på labbet att dom vanligtvis inte gör det.
• Som HUS-personal får jag förresten alla poliklinikbesök gratis. Till dom skulle det redan har gått säkert över 200€ (tandläkare, läkare, sköterskor á ca 36€).
• Pojkarna har roligt med grannpojkar.

Fölisön & indiskt, tider & labb

Spenderade dagen med härliga, varma, lugna Maria som kom efter mig kl. 10. Maria, som skriver en bok, och läser mycket, hämtade en hög med böcker (som inte är sorliga). Drack lite grönt te och körde sen till Fölisön. Efteråt åt vi indiskt i Esbo.

Fick på posten tid till måndagen till strålningskliniken för samtal och vårdplan. Fick också kallelse att gå på blodprov igen och gjorde det innan jag hämtade pojkarna.

SUMMA SUMMARUM
En bra dag!

The story begins - Knöl på halsen

Ja, så är det nu bara - jag har cancer.

Ungefär i september märkte jag att halsen var lite svullen på vänstra sidan. Tänkte att jag kanske håller på att bli sjuk, men konstaterade att jag underligt nog inte hade ont i halsen. Läget fortsatte och den blev lite större. Googlade i nåt skede "kaula patti", där det rekommenderades att kontakta läkare om man är över 40år.

HÄLSOSTATIONEN fre. 16.10
Gick i oktober till läkaren på hälsostationen. Hon kunde inte säga vad det skulle kunna vara. Skickade mig vidare till ultraljud och till laboratoriet på "koko verenkuva".

ULTRALJUD fre. 23.10
Nästa vecka på ultraljud. Läkaren gjorde undersökningen. Försökte fråga vad hon såg, men hon ville inte säga nåt eller överhuvudtaget tala med mig. Sa barskt att det är "imusolmukkeen suurentuma" och måste undersökas vidare. Måste tas en provbit med nål, men den kan hon inte ta för hon har endast "ohutneula". Då jag gick ut tryckte jag på den sura gubben för respons. Kände mig så skit, som ett objekt som undersöks och inte en människa.

Gick till bilen och googlade "imusolmukkeen suurentuma" och screenen fylldes med cancer, cancer, cancer. Var i chock, satt och darrade, kunde inte röra på mig, grät lite. Kunde inte tänka klart: ska jag tillbaka till jobbet som ingenting? Ska jag hem? Ska jag ringa nån? Vart ska jag köra? Kan jag köra?

Efter ca 45min i bilen körde jag till jobbet. Parkerade och ringde sedan min man. Började gråta och berättade om vad jag läst i google. Min man blev i chock och kunde inte trösta mig eller säga nåt. Slutligen konstaterade vi att jag inte ska gå till jobbet utan köra hem.

Ringde min mamma och grät, vilket lättade. Hon var realistisk och konstaterade att saken nu undersöks, vi kan inte påverka det och snart vet vi vad det är. Ringde också Nadine och hon berättade om en liknande upplevelse efter knöl i bröstet - men det visade sig senare att det inte var nåt. Textades med Anna. Min mamma föreslog att jag skulle titta på Kanta.fi. Hittade laboratorieresultaten, och dom var helt normala. Ringde också Marika som är läkare och hon berättade dock att tex. cancer inte alltid syns i blodprov. Efter samtalen kände jag mig i alla fall lugn och var helt okej då min man kom hem med pojkarna.

Nästa dag hade jag födelsedagskalas med Anna, Naccu och deras familjer. Hade inte ångest utan var på toppen festhumör.

HÄLSOSTATIONEN må. 26.10
Hälsostationens läkare ringde på måndagen och sa att hon sätter remiss till HUS Korva-, nenä-, kurkkutaudit, där saken undersöks närmare. Efter nån dag ringde dom redan och gav en tid.

HUS ERIKOISSAIRAANHOITO må. 2.11.2015
På HYKS (som också är min arbetsgivare) kändes det genast bra och tryggt - inte så "liukuhihna" som på stadens sida. Fin läkare och sköterska och jag kände genast att jag var i dom bästa händerna. Läkaren tog genast själv där prover - istället för att skicka mig vidare på dom. Hon tog en provbit med nål utifrån och så bedövades halsen och hon skar loss en bit inifrån halsen (som jag såg dinglande då hon tog ut den).

Så var det att vänta på svar.