Näringsterapeut

Hade tid till näringsterapeuten idag. Mat har ju varit en stressfaktor och en stor issue för mig nu i 1,5år. Dels är min mun handikappad (smaksinnet skadat, spottkörtlarna skadade och munnen är känslig) och dels har jag en ny diet. Min diet är ny dels pga handikappet och dels pga ny anti-cancer diet. Då min läkare gav mig tiden påminnde hon mig om att tiden är på Cancerkliniken, och en del patienter finner det svårt. Inget problem, tänkte jag. Men på morgonen kom det nog mycket känslor upp till ytan och jag tårades flera gånger då jag körde. Mycket minnen kom tillbaka och jag har inte satt en fot där sen sista behandlingen HÄR.

Utanför Cancerkliniken stod nån och rökte, som vanligt, vilket kändes konstigt och upprörande, som vanligt. I cafét syntes några skalliga huvuden, som vanligt. I aulan satt samma kille som vaktmästare och samma tant hjälpte vid den automatiska anmälningsautomaten. Dagarna på Cancerkliniken snurrar på som vanligt, medan patienterna tillfrisknar, går i remission eller dör.

Jag har länge velat tala med en näringsterapeut, men efter att jag såg att jag gått upp 6kg har jag varit så glad, så före visste jag inte riktigt vad jag skulle fråga henne - jag har ju fått det och funka. Men mötet var jätte bra iallafall, mycket nyttigt och gav mig ännu bättre känsla med maten och min diet.

Saker jag grubblat över visade sig vara helt okej (protein, kalorier,fett), vilket var super lättande och en liten tyngd for faktiskt bort från mitt bröst. Det jag ska kolla upp är kalcium och jod. Jag har minskat på mjölkprodukter och äter endast naturell yoghurt typ 3ggr/vk. Också jod fås från mjölkprodukter. Från 1tsk salt fås endast 1/3 av det dagliga behovet. Från chlorella fås oftast jod, men det står inte på burkarna hur mycket, så hon sa att man lätt kan få för mycket eller för lite. Är chlorellan från havsalger finns det mycket jod, men om den är odlat i bassäng finns det lite jod. Annat jag skulle fundera på var att ta omega-3 tex från saksanpähkinä eller linfröolja istället för från en burk. Omega-3 fås också från chia- och linfrön, som jag sätter i min smoothie, men hon påpekade att dom måste fås sönder i blendern eller tuggas sönder - annors åker dom bara hela genom kroppen och gör ingen nytta. Jag ska också kolla järnet i arbetshälsovården om det känns så, och kolla fibrerna.

Ofta tänker jag att mina matproblem är störande och besvärliga för andra.
Ofta känns det som om livet och all social samvaro snurrar runt mat,
vilket stressar mig. Kan man inte göra saker och träffas - utan att äta?!
Men måste säga att alla mina vänner tar mitt matproblem fint i beaktan.

Familjeterapeut

Hade idag sista gången tid till familjeterapeuten. Gångerna har varit jätte nyttiga och sista gången kändes bra. Vi talade egentligen inte om nåt nytt eller kom på nya idéer utan förstärkte saker vi redan tidigare gått igenom. Som tex. att jag nu ska identifiera mig som och gå tillbaka till friska jag och småningom börja se cancern som en fas som varit i mitt liv. Samtidigt vet jag ju att helt samma jag blir jag inte mer - saker har ändrats permanent fysiskt och psykiskt. Men det ser jag som en både positiv och negativ sak, en sak som gett mig av båda.

Kunde konstatera att vikten inte mer är en obsession, som den var ännu senaste gång. Och att ätandet nog går framåt, kan tex. nu äta tomat och drack rosé igår. Ätandet är nog ännu en "börda" och skulle gärna istället ta ett piller om det var möjligt, men maten tar nog lite mindre tankeutrymme i hjärnan än senast.

Hon konstaterade också att hon inte är så säker på att jag behöver en psykolog (vart jag fått en remiss). Vi kom dessutom underfund med att remissen går till HUS psykiatrins konsultation poliklinik, och jag jobbar ju inom HUS psykiatri och känner dom som jobbar där. Jag hade tänkt mig att psykologen skulle ha varit från Cancerkliniken eller Korva-, nenä-, kurkkukliniken med fokus på sjukdomen, men nu är jag nog inte så säker mer på vad jag vill eller behöver för känner mig inte psykiskt ostabil. Familjeterapeuten sa att alla känslor jag känt under resan, som rädsla, sorg, ångest, hjälplöshet osv är helt naturliga då man går igenom en cancerbehandling som dethär, jag har reagerat normalt och är inte enligt henne en "psykiatrisk patient". Vi konstaterade att jag ju kan tala om saken med arbetshälsovården, som är en neutral instans, om det känns att det behövs. Men allt har ju gått bra och som det skulle, så kanske det är onödigt att desto mer gräva i det. Vertaistuki är det som jag skulle behöva allra mest, kunna diskutera om tips på mat och få höra hur munnen mår efter två eller sju år. Satte en önskan till Suomen Kurkku- ja suusyöpäyhdistys ry om at dom skulle bilda en sluten fb-grupp för diskussioner. Dom gillade idéen och lovade göra det.

Vi fick ännu en tid till familjeterapeuten för "jälkitarkastus" i september. Måste nog än en gång konstatera hur bra HUS/HYKS är.

Familjeterapeut & vikt obsession

Förra fredagen fick vi berätta dom goda nyheterna för familjeterapeuten. Talade annors mest om ätandet, igen. Läkaren sade förra tisdagen att det tar ett år att komma tillbaka till det man var. För mig är det i slutet av januari 2017. Då borde jag ha fått vikten tillbaka och då vet jag ungefär hurudant skick min mun kommer att vara resten av livet.

Det är alltså inte bråttom med vikten och familjeterapeuten bad min man gömma vågen - fastän jag numera bara gått ca en gång i veckan (jämfört med varje dag + bokföring). Jag känner mig som en anorektiker i huvudet fast tvärtom. Jag vill ha mer vikt och det har "tagit över mitt liv" och mina tankar. Jag tänker på mat och vikt mest helatiden. Och ätandet är ingen njutning utan nåt man måste göra. 

Familjeterapeuten underströk att jag nu är frisk och ska hitta tillbaka till mitt friska jag. Friska jag vägde mig en gång i året - då ska jag tillbaka till det. Friska jag stressade inte över mat - då ska jag inte göra det nu heller osv.

------

Ville nu ännu gå en gång på vågen innan min man gömde den. Tycker jag ser ännu mer benig ut. Och så var det ju, vågen visade ännu ett kilo mindre sen senast. Nu har jag gått ner 18% och under 50kg kan jag bara inte gå. Hur ska jag låta bli att stressa över och sluta tänka på vikten?

Vad ska jag äta?? Jag vill äta hälsosamt, basically vegetariskt med fisk, har skippat socker och vitt mjöl - vad ska jag äta för att gå upp i vikt? Försöker sätta olivolja och kokosolja på allt. Ge mig smoothie mm kalori-bomb-tips!

Och nu göms vågen!

PET- och TT -scan

På morgonen steg känslorna iallafall, fast jag hade tänkt att dethär "bara" är att fara och ta en bild. Jag grät och vi kramades med min man i köket innan jag for. Det hela att köra denhär samma vägen, att det görs saker åt din kropp som du inte helt förstår, att du sticks med nålar, att du igen får spänna dig och vänta, att alltid och igen vara så stark och duktig.

Körde till Meilans med radion på full volym. Det kom många av mina favoritlåtar just nu, men jag sjöng inte med som jag brukar, det gick inte, det skulle ha varit för känslosamt. Funderade på ifall jag kommer att ha ett återseende med "masken" och hur jag kan ta det. Som tuuur blev det ingen mask. 

Jag togs emot kl. 8.30 och fick ett litet rum med en säng. Sköterskan tog blodsockret och satte nåt färgämne i mig med kanyl. Det var inte "varjoaine" som senast. Dethär var nåt radioaktivt ämne som skulle verka i kroppen en timme. En timme låg jag stilla i rummet. Efter det togs PET och TT i tuben, där jag skulke vara stilla i ca 20 min. Jag fick order om att hålla barn och gravida 1-2 meter ifrån mig, eftersom jag strålar radioaktivitet ända till eftermiddagen. Låter ganska ohälsosamt och hurja... Ska dricka mycket för ämnet lämnar kroppen med urinet.

Jag var klar kl 10.45, och åkte till min mamma. Så gick vi på lunch till Persilja på Drumsö. Dom har buffet, men där fanns ändå inte mycket jag kunde äta denhär gången. Soppan var för stark för tungan och rött kött vill jag undvika. Men drack 1,5 liter vatten. Hämtade pojkarna 16-tiden och hade leffailta på kvällen.

http://www.hus.fi/sairaanhoito/kuvantaminen-ja-fysiologia/tietoa-tutkimuksista/PET-TT/Sivut/default.aspx

Familjeterapeut

Idag hade vi tid till familjeterapeuten på cancerkliniken, och det var jätte bra som vanligt. Vi talade denhär gången mest om mitt ätande. Berättade hur det står till; äcklas av mat, smaksinnet dåligt, munnen har äcklig smak, munnen är torr och konsistens känns äckligt i den. Att jag huvudsakligen äter via peg-slangen (2st påsar/dag). Äter nåt smått vid varje mål (soppa/ yoghurt) och fyller sen efteråt på med slangen. Vill komma upp till min vikt innan jag ger upp slangen.

Konstaterade att fysiska hinder inte finns; kan svälja och tugga utan smärta. Inte frukter och grönsaker (utom banan och gurka), för det svider, men mycket annat. Hon konstaterade att vikten inte kommer att gå upp mha apoteksvätskorna, utan normal mat (annat än soppa). Hon konstaterade att mitt problem ligger mellan öronen. Hon jämförde min situation med en baby som ska börja öva äta fast föda. Babyn vill ha flaskan/bröstet, för den är van vid det och det är så mycket lättare. Men som vuxen vet man att babyn måste vänja sig vid mat och lära sig äta. Nu ska jag bara hårt bestäma mig för att mjukt göra det; tex att jag får använda peg-slangen varannan dag. Min man har nog sagt helt samma sak, men det är skönt för oss båda att en utomstående tredje part tar ställning till vår situation. Nu gäller "just do it", hur oträvligt och äckligt det än är...

Familjeterapeut

Idag hade vi tid till familjeterapeuten - och det var jätte bra som vanligt. Idag talade vi tex. om hur jag småningom ska börja få rutin på dagen. Och sakta men säkert bli starkare och friskare. Dom tre senaste veckorna har varit en illamående vecka, en i Messilä och nu en vecka med stegring.

Hoppas på att nästa vecka börja få rutin. På att gå ut och promenera varje dag, ens 10 minuter. Att äta nåt fem gånger om dagen. Ska skriva upp vad jag gör och äter, så jag märker framstegen. 

Hon tog fram att det säkert för barnen är en stor grej att jag äter. Det är en så viktig social sak. Och det har vi nog märkt hur glatt dom skrikit "mamma åt gröt!" och berättat det åt mor- och farföräldrar. Idag åt jag med pojkarna och min mamma lite fisksoppa. "Titta! Mamma har nästan ätit allt!" ropade 5-åringen. Den bästa uppmuntringen fås nog ur en barnmun.

Familjeterapeut & smärtsjuksköterska

Idag hade vi med min man igen en bra träff med familjeterapeuten. Hon säger bra och rakt ut hur hon ser saker och hon har så rätt att vi bara håller med. Fantastiskt att nån är så professionell att hen slår rakt på spiken. Idag konstaterade hon att jag enligt henne tydligt är i svagare skick än då vi senast sågs (mitt under behandlingen). Hon konstaterade att behandlingarna samt sjukhusvistelsen nu syns på mig.

Det viktigaste vi skulle ta med oss från träffen var att;

• komma ihåg att jag ännu är verkligt svag. Exakt dethär har jag inte riktigt velat tillåta mig vara, så det var super viktigt och bra att hon understreckade det starkt. Jag ska ta det lugnt och långsamt. Dethär fick också min man i hemläxa att komma ihåg samt påminna mig om.
• att vara realistiska, inte "överpositiva". Jo, det är bra att vara positiv och tänka på hur allt blir bra, men man ska acceptera att det just nu inte ännu är bra och acceptera den känslan. Att bara fokusera på att allt blir bra gör att man förminskar (vähättele) min riktiga känsla, vilket kan kännas jobbigt.

Smärtsjuksköterskan var varm och trevlig som vanligt och vi avslutade träffen med en kram, vilket känns skönt i den miljön. Vi talade om hur jag faktiskt först idag konstaterade att jag ju sover dåligt på nätterna och har gjort det länge. Jag sover oftast bara 22-1.00. Efter det vaknar jag och ser på klockan minst en gång i timmen tills jag tar värkmedicin 3-tiden. Efter det fortsätter jag att vakna ofta och sover nästa längre pass kl 5-7. Inte undra på att jag slumrar dagarna i ända! Fick nu Temesta utskrivet för att få en bättre nattsömn. Det att jag minskat på smärtmedicinen under dagarna tyckte hon inte var så bra. Det ska vi göra sen tillsammans, planerat. Jag ska ha en ordentlig smärtdos tex. också för övandet av ätandet. Kändes skönt att nån säger att jag ska ta det lugnt också med den saken (fast jag här hemma lite skyndat med även det).

Båda rekommenderade att jag nästa vecka, två veckor sen behandlingarnas slut, ska testa svälja tex. Bona mango eller chokladmousse. Samt att jag ska VILA och TA DET LUGNT.

Svag

Ringde cancer sjukhusavdelningen, där jag var inne, för konsultation. Dom tyckte att jag med min historik ska ha låg tröskel att gå till Jorv. Men att jag själv förstås avgör när. Bestämde mig för att ännu testa äta föda i lugn och ro, och göra det långsamt droppande i droppställningen.

På förmiddagen lyckades 2 x mat droppande i droppställningen á 40 minuter = nästan en påse. Är det så att jag måste gå tillbaka till att vara fastkedjad i droppställningen dagarna i ända? Känns ganska jävla skit. Testade hälla i PEG-slangen en liten mängd - men då tänkte det komma upp. På eftermiddagen lyckades maten hållas inne igen då den kom långsamt droppande.

Deprimerande, och grät en skvätt till min man. Jag var så glad efter sjukhuset att födan gick så lätt i flera dagar och jag kunde röra på mig också utanför huset tex. till loppis. Det var så skönt att hälla i mig 6 stycken doser á 15 minuter under dagens lopp - och annors vara fri. Nu blir det att gå tillbaka till att vara fast 6 gånger i dagen i 40-60 minuter. Det blir typ att äta varannan timme och varannan timme vila/ promenera/ se på film.

Piggade upp mig med att lacka naglarna.

Först upp och nu NER

Vet ni hur det är med nässpray ibland; man vet inte riktigt om det kom eller hur mycket det kom? Iallafall, gick det så och jag sprayade två pump av opiat nässprayet. Det var nog en mild överdos. Svetten rann i pannan och kände mig ostadig på benen.

Förstås hade vi just denhär morgonen bråttom, eftersom vi skulle på sista läkarmottagningen på Cancerkliniken kl 9.30, och lämna barnen före det. Lade mig ner en stund för att vila mitt snurriga huvud, hällde i mig föda efter det eftersom jag annors skulle vara utan att äta ca till kl 11. Vill inte må illa av att jag inte ätit, men visste samtidigt att föda var en risk att börja må illa eftersom jag tagit överdos; vilket man lätt mår illa av...

Summa summarum; spyttade på skolgårdens parkeringsplats medan min man förde in pojkarna... For iväg, spyttade i en påse en gång till. Denhär gången började det värka och bränna i näsan som gången före sjukhuset. Konstaterade att jag inte klarar mig utan mera värkmedicin, så vi vände om tillbaka hem, tog Oxynorm, och gasade iväg mot Mejlans.


CANCERKLINIKEN, ÖVERLÄKARE
Läkarmottagningen var bra, vi fick se på magnetbilder och allt såg jätte bra ut tyckte läkaren. På bilderna syntes ännu ojämnheter kvar, men han förklarade att det antagligen är förstörda områden som inte ännu försvunnit. Därför tas den slutliga bilden först 3 månader efter att behandlingarna är slut; eftersom behandlingen verkar och området jobbar och repareras ännu länge. HAN förutsåg med sin erfarenhet att allt kommer att hinna repa sig och operation kommer inte att behövas. Slutliga bilden tas antagligen före vappen. Vågar dock inte ännu hurra. Magnesium och Nexium ska tas så länge jag har peg-slangen. Dom andra medicinerna trampas småningom ner.


Väl hemma kom den infernaliska tröttheten över mig; som om jag skulle väga 500kg och kunna somna stående på en sekund. Låg i sängen hela dagen och sov 90% av dagen. Min pappa hämtade en bukett tulpaner i nåt skede som jag tagit emot halvsovande.

Åt 15-tiden ett par små doser föda försiktigt, som kom upp lite senare... Dom kom upp 30 min efter att jag tagit Oxynorm - samband? Men jag är ju så van vid den medicinen, fast den kan orsaka illamående. Eller kommer det upp för att jag övat mig på att ta medicinerna via munnen med havre cacao? På sjukhuset tog jag ju inget via halsen, och hade inte illamående. Nu då jag sväljer medicinerna sväljer jag ju också mycket slem. Ska nu fortsätta med mortel!

Åt 19-tiden två små doser föda försiktigt på kvällen - som kom upp 1h senare. Inget hålls nu inne... Varför funkar inte ätandet mera? Blir det sjukhus imorgon? Ringdes med min mamma att hon kan ta pojkarna ifall vi far till sjukhuset och köa (måste få remiss till canceravdelningen via egna sjukhuset Jorv).

Sista behandlingen!!!

Otroligt men sant! Ännu för en vecka sen kunde jag inte se slutet och nu är den dagen här! Förståss är det hela inte ännu över, vilket alla på vården understreckar - vägen är ännu lång, men en etapp är över!

Smärtsjuksköterskan träffade jag efter strålningen. Hon var så glad att se mig, hon sa att hon senast då hon såg mig för en vecka sen (med huvudet i rosken) tänkte att "tää tyttö kuolee tähän". Hon berättade att hon själv är en bröstcancer vinnare. Hon sade att jag psykiskt kommer att känna av en "tomhet", men det är en fas att gå igen och som går över. Bra att vi har familjeterapeuten/ mentalvårds sjuksköterskan, tyckte hon. Det att jag nu har energi, beror nog enbart på cortison-kuren. Så den fasen kommer att vara över nästa vecka och så kommer jag igen att vara tröttare och behöva vila mer så jag orkar rehabiliteras, äta mm leva. Jag ska komma ihåg att rehabiliteringen tar tid både fysiskt ch psykiskt. Smärtsjuksköterskan träffar jag pånytt om en vecka.

Jag belönade mig själv med blommor och med att börja jooga, kanske om ett par veckor, då jag hoppeligen har lite krafter igen.

Sjukhus dag VI ➡️ HEM

Kl 6.30 väckning; hällde i mig 150ml föda, vatten, mediciner. Fick äntligen bort kanylen. Blodprovskärran kom klirrande. Duscha, egna kläder!

Kl 8.30 näringsterapeut; hon var överraskad över att jag lyckats "hälla" i födan och klarade mig utan pumpen igår. Den största orsaken till att det lyckas är nog att jag fått medicin mot illamående.

Kl 9.15 strålning; mannen kom dit med en stor, tung, varm påse med bullor av alla slag från Kajsas café åt stålningspersonalen. 

Kl 9.45 cancerklinikens läkare; sjuk -> flyttat till fredagen. Min man for hem.

Kl 10.00 avdelningen; förde chokoask åt personalen. Läkaren kom och träffade mig. Alla lab-resultat är fina. Sov.

Kl 11.00 smärtläkaren; plåstrets dos har tredubblats och verkar rätt. Oxynorm går ännu 20ml med ca 4h mellanrum. Instant "opiatspray" i näsan fördubblad dos, nu 200mg. Dessutom ska jag börja  vätske burana, för den ska sen småningom ersätta oxynormen. 

Alla opiater, men speciellt av oxynorm blir en skön känsla i hela kroppen 20-30min efter att man tagit den. (Plåstret är ju helatiden och sprayet inte lika starkt.) Märker att det är en opiat. Det känns varmt, skönt och avslappnande, verkligen förståerligt beroendeframkallande. Mina pupiller är små, som heroinisters. Jag är beroende och kommer att ha abstinens då doserna minskas, sa läkaren.

Klo 13.00 hem; hemma väntade min man i spysjuka... Hur kan det vara sant?!? Jag hade sån energi an cortisonen att jag for omkring och städade och desinficierade i flera timmar. Så skönt att vara hemma, och må bra idag!

Sjukhus dag V

Här är det verkligt tyst. Inga nya rumskamrater. Tvättade håret och kände mig fräsch. Tog en tid att få smärtan i skick efter att plåstren byttes. 

Fick igår ätet det som var planerat av näringsterapeuten. Men var fast i pump-automaten från morgonen till kvällen. Har idag tränat på att äta genom att hälla födan direkt i peg-slangen, tex 100ml. Det har gått bra och dethär sättet skulle ju vara det enklaste och snabbaste. Får se hur det går och kommer igång.

Min mamma kom och hälsa på. Det var kiva med sällskap och kiva att prata. Hon hämtade också ett sudoku-häfte och uppdaterade mig om hur det går i jakten på garn till benvärmare jag ska sticka.

Sjukhus dag IV

Gårdagens träff med barnen och min man piggar upp, glädjer och värmer mig ännu också.

Sov ganska dåligt, rumskamraten hade natt-ljud för sig, lite snark och lite gnyende, vilket väckte mig flera gånger. Eftersom det är veckoslut är det lungt på sjukhuset och morgonen började utan den klirrande blodprovskärran. Hade maaaassor slem på morgonen och spytta också lite av det och av tanken av att snart börja äta.

Ceridal-oljan har fått halsens hud bättre. 

Annors har jag hela morgonen skickat e-post och txt-meddelanden om förfrågning på aussi hundvalpar till våren. Har fått några positiva svar som ska hålla mig uppdaterade, iiik!

Sen kom kära Saga och hälsa på och babblade med mig. Det var kiva och behövdes, för annors är här riktigt dött idag. Det är lördag och i rummet på fyra personer ligger endast jag med min telefon och tidningar...

Sov några dagssömnar och avslutade kvällen med tv-tittande av Voice of Finland, Haluatko miljonääriksi? och Survivor.

Sjukhus dag III

Morgonen började igen med att blodprovskärran kom klirrande.

Har fått i mig föda och dryck - inte tillräckligt, men det har hållits inne. Har gått upp i vikt. Målet idag är 750 ml föda + 2l vätska.

Smärtpoliklinikens läkare kom på besök på morgonen. Värkmedicinen verkar ok; ökad plåsterdos bra, ökad oxynorm dos bra. Hon tillägger ännu ett snabbt verkande näspray att ha i handväskan och tex på morgonen då det tar ca 15 minuter för oxynormen att börja verka.

Strålning.

Avdelningens två läkare kom på rond. Ska bli över veckoslutet ända till måndagen, 6 dagar. Fick ceridal olja för halsen.

Åt en saftis som inte smakade nåt, men ger energi. Drack ett glas jaffa via slangen, som näringsterapeuten rekommenderat för energi samt bättre smak i munnen då man rapar. Fick födan igång med pumpen kl 12, och sov nästan 2h.

Pojkarna kom och hälsa på, då jag nu blir här så länge. Som tuuuur i oturen är denhär canceravdelningen evakuerad till kvinnis pga asbest. Eftersom vi träffades på cafe fanns det inget där det skulle stå cancer/syöpä. Och jag fick gå utan droppställningen, som är så skrämmande och hade halsduk för min hals ser ganska hemsk ut. Det var härligt att se pojkarna, alla mina tre musketörer. Dom var så pratsamma såååå. Vi talade mycket om hur dom kommit till världen just i dethär huset och om att vi sen kan spela fotboll och ishockey med "hunden" vår. Oj sån positiv energi jag fick med mig av dom glada, söta, pratsamma kulumuruna.

Slemmet har blivit värre idag, pga att jag ätit mera. På vägen och träffa pojkarna hostade jag en maaaassa slem och spytta lite i en städkärra i korridoren. Samma sak hände på vägen tillbaka till avdelningen. Talade med en sköterska som var jätte bra. Hon berättade att hon jobbat här 40år och hennes "passion" och specialitet är peg-slang patienter. Hon sa att vi slutar äta för idag, fastän näringsterapeuten och läkaren har höga stränga mål, så är det ingen ide att trotta i maten om det leder till att den kommer ut. Hon mätte hur mycket jag ätit, vilket var 700ml, mer än vad jag fått i mig på några veckor!

En kiva rumskamrat for hem idag. Hon var i min ålder (1975) och hade också en 7-åring. Vi blev fb-kompisar, det är så sällan man stöter på nån under pensionsåldern här.

Sjukhus dag II

Sov helt bra. 

Nu har jag ny smärtmedicins plan.
Panacoden 6st x dag ska bort. Det är en opiat med kodein och kodeinen är onödig. Vi ska försöka med renare opiater som att öka Fentanyl plåster från 50 till 75mg och Oxycontin från 1 till 2ml x ggr/dag. Tog Oxykontin med 3h mellanrum på natten; 21, 01, 05 och nu 8.00 + 10.00.

Har inte mera tagit emot besök hemma.
Vill spara mina sista viskningar tills pojkarna kommer. Är ofta så trött att jag bara vill sova. Men nu på sjukhuset blev jag så glad och rörd av att alla närmaste flick kompisar genast vill komma och hälsa på, att jag jätte gärna vill se dom. Nu på sjukhuset "vågar" jag också ta tillräckligt stark smärtmedicins dos, utan att vara rädd för att vara för "dåsig" med barnen. Och jag behöver inte spara min röst för nån. 

Anna kom efter strålningen med tidningar och kiva sällskap. Sååå uppiggande att se en kär kompis.

Näringsterapeuten kom och träffade mig och gjorde upp en plan. Planen tar några dagar att komma upp till. Känns bra att vara här och få bli här. Nu ska födan sättas via en "pump" som automatiskt droppar kl 12-21.00 - låååångsamt. Målet för idag är 500ml och imorgon 750ml.

Samtidigt får jag i kanylen medicin mot illamående, vätska och nu som nyaste röda blodkroppar (dvs nån annans blod). 

Nadine kom och hälsa på efter jobbet, som alltid är kiva och skön att vara med. Hon hämtade så bra tidningar att jag inte kan fara hem härifrån.

Här är så skönt och tryggt att inte behöva vara ensam. Att andra ser till att man får allt man behöver och vara i goda händer. Har jätte trevliga rumskamrater. Jag skulle stanna hur länge som helst! 

Har gått upp 3kg!

Hälsningar till pojkarna från sjukhuset

Konstaterade men min man att pojkarna inte kommer och hälsa på. Man ser ganska sjuka människor som väcker oro, tankar och frågor, jag har kanylen fast i två apparater med mycket slangar, det står Syöpä osasto över allt och vi har inte använt det ordet.

Sjukhus

Smärtpoliklinikens läkare och sköterska. 
Hade kallsvettig panna då jag kom, ingen feber. Kanske pga höjd morfinplåster dos. Läkaren gjorde en plan över smärtvården, men var mest orolig över min vätskebalans. Jag hostade slem då vi pratade, och måste spytta i roskisen... Dom ansåg att vi måste få vätskan och födan i balans asap, och föreslog avdelningen. Jag borde få i mig 3-4l vätska/föda / dag. Har fått under 2l...

Var på avdelningen kl 11.20.
Det värsta med sjukhus är kanylen. Vill undvika sjukhus till det sista pga den... Har nu så dåliga blodådror av allt stickande under dom senaste månader att det lyckades först på tredje försöket. Det togs en massa blodprover, svalgprov, näsprov, influenssaprov och what not. Vägde 53,9kg. Min normala vikt är 60kg.

Så började jag få vätska och medicin mot illamående i kanylen. Samt föda i peggyn. Sov ganska mycket under dagen. Min man kom och hälsa på mig och vi talade om roliga saker och skrattade en stund. Jag viskar sakta.

Halsens hud flagar riktigt ordentligt där den brännts. Men hyn är inte sjuk om man inte rör på den. Värkmedicinerna hjälper säkert till det också. Har hemma satt till natten en fet Elisabeth Arden kräm, som känts bra HÄR. På morgonen måste den tvättas bort så hyn är ren för strålningen.

Läkare, antibiotika och gråt

Hämtade på morgonen till strålningen med mig en lapp där jag skrivit hur jag mår:

- vointi heikko

- syön ja juon aivan liian vähän

- eilen 2 x oksu ja kipuja

- pelkään että kuivun

- suussa uusia rakkuloita

- voinko ottaa enemmän Oxynormia kipuun?

Fick genast träffa cancerklinikens läkare. Hon tyckte det var otypiskt att maten inte hålls och var lite orolig. Hon reserverade en tid imorgon för Kipupoliklinikens läkare. Hon skickade mig till labra, hade lite höjt infektionsvärde och fick 3 dagars antibiotika.

På kvällen skulle min man på tennis och jag grät för jag ville inte bli lämnad ensam. Klarade mig iallafall då jag gick direkt i säng. Dålig och svag.

Familjeterapeut

På cancerkliniken finns en psykosocial enhet. Idag hade min man och jag tid till en familjeterapeut. Hon var jätte bra, vi hade bra diskussioner och fick bra vinkar. Vi kommer att träffa henne en gång i månaden under våren, vilket känns tryggt och bra.

Det vi lite oroar oss för är sen då känslorna kommer. Nu har vi dom bortblåsta och koncentrerar oss på vardagen och positiva saken. Och det var skönt att av henne få höra att det är okej och till och med bra - människans skyddsmekanism. Men känslorna kommer säkert för oss båda sen då dethär är över - då kan vi sörja över allt jag och min kropp måstat gå igenom samt allt det psykiska och rädslorna min man och jag gått igenom. Tror jag kommer att gråta i månader. Men hon ska hjälpa oss med det.

Och så gav hon bra vinkar, som att jag nog bra kan hjälpa till i hemmet samt gärna ska ta en promenad ute varje dag. Jag var så rädd för att bli smittad av flunssa under en stor del av jullovet, att jag låg ganska isolerad och vilade mig "i lager". Men nu är alla friska och jag ska gärna hålla nån kondition uppe, att inte vikten också sjunker pga mindre muskelmassa.

Väl hemma gick jag på en promenad i skogen. Tårarna började rinna där, det är så länge sen - visst är naturen stark, helande, givande och energirik.

Cytostatika 4/6 avklarad

Förde pojkarna till min mamma på morgonen och så for jag och min man till cancerklinikens läkare. Man träffar cancerklinikens läkare tre gånger under denhär vården + vid behov. Dethär var mittersta gången. Denhär läkaren sköter alla HYKS-områdets patienter med cancer pa halsområdet.

• Hon tittade på tungan och sade att hon inte sett en så "ren" mun på länge. (Jag är ju också den yngsta patienten hon haft.) 
• Hon rekommenderade mig att testa Oxynorm (stark opiat), som jag lite varit "rädd" för - vill inte bli "sekaisin". Och medicinen är så stark att ett barn kan dö av xx ml (och en vuxen klart också, men få vuxna skulle väl göra det). Och funderar på om körandet är möjligt sen mera? Hon övertygade mig om att ifall man har smärta så värkar medicinen dit - och man blir inte "sekaisin". Medan om man tar den utan smärta så blir man "påverkad". 
• Hon skrev också ut bedövningsmedel Xycolain i spray-form för tungan. 
• Berättade om blogginlägget av kvinnan med samma cancer, där hon berättar hur "sekaisin" hon är av medicinerna HÄR. Läkaren lugnade mig med att hon sett en massa patienter, och man kan bra klara sig hela vägen utan att bli "sekaisin". 
• Hon tyckte jag var i jätte bra skick för att vara i dethär skedet och önskade mig lycka till. Vad skönt att höra!

Sen upp till dagsavdelningen på cyto och min man for på lunch. Vi var sen också samtidigt med min manliga cyto-kompis, vilket var kiva. I rummet var också en kvinna på ca 50år som var kiva. Det är nog som min läkarkompis Marika sa; att cancerpatienter är jätte positiva, tacksamma och ödmjuka.

Kl 15 var vi hemma - utan kids. Låg tillsammans i sängen och började på Narcos serien, tills jag somnade och min man for till min mamma och äta och efter pojkarna, som varit och titta på presidenternas gravar som önskat.

Testade bedövningsmedlet. Kanske jag satt för mycket, 3 pump mot sjuka tung-området. Blev totalt bedövad som hos tandläkaren, läppar, tunga och hals. Hade lite svårt att tala för jag var rädd att bita mig i tungan. Bedövningen gick bort på ca 1h. Nästa gång: 1 pump!

Tog 0,5ml Oxynorm till natten. Den verkar bra för värken i tungan.